fake it til you make it

Desiré: Ärligt talat

2009-04-12T17:26:00.004+02:00

Så borde jag ta tag i att lägga ner den här bloggen. Frida har slutat blogga. Och på min prioriteringslista ligger den lilla sötingen ganska långt ner. Men icke. Här ska inte läggas ner någonting. Däremot kommer bloggen att byta form någongång kring Juni. När saker runtomkring har lugnat sig någon promille eller så. Och fram till dess kommer jag av ren finger-kliighet att lägga ut något lite då och då. Så kolla gärna in ibland.
Idag tillexempel. Idag bjuder jag på en antikiss-skylt.
Hoppas alla haft en trevlig Påsk.

Desiré: Finn ett fel

2009-04-10T22:53:00.002+02:00

Desiré: Söndagsmys

2009-04-05T15:36:00.002+02:00

Desiré: Skrämmande inspirerande

2009-04-02T11:31:00.002+02:00

Desiré: Äggveckan

2009-04-01T21:08:00.002+02:00

Full med seminarier jag såklart ville gå på men inte fasen hann jag med så många.
Bara ett faktiskt: Brave New Word som var bra i en timma och fyrtio minuter och fantastiskt de sista tjugo. Tack David Orlic. Och till mitt stora förtret missade jag dagens Guldskrift men till min glada glädje har jag lyckats få kraftigt rabatterade biljetter till gala och fest i morgon.
Yes! Vi ses där. Serveras det vin…?

Desiré: Arbetsprover

2009-03-30T14:20:00.002+02:00

Nu ska jag dela med mig av mitt liv. En liten bit som ändå är ganska stor.
Jag håller som bekant på med arbetsprover för att börja studera reklam på riktigt. Så att jag kan jobba, på riktigt.
Det är en intressant process där det med arbetsprover: man vill visa allt man kan, man tänker ”jag ska lämna in de bästa proverna de någonsin sett”. Men att kreera ”de bästa proverna” är helt omöjligt eftersom reklam inte har några regler. Reklam är en bedömningsgren. Dessutom blir man ganska hämmad i tankarna om man tänker på det viset.
Jag har alltså lagt den ambitionen åt sidan och tänker helt enkelt göra något som jag tror kan vara bra för kunden jag ska göra kampanjer/utomhusannonser/printannsonser o.s.v. för. Jag gör det jag tror på och hoppas på det bästa. För det är väl jag och mina tankar som så småningom ska in på skolan, right?
Nu blir inte processen skitlätt bara för att jag kommit till någon form av insikt. Nej då. Vissa dagar tycker jag visserligen att jag är riktigt bra och kommit på fantastiska idéer. För att nästa dag explodera av frustration när ingenting blir bra. Men så är det. Oavsett om jag har en dag när jag suger eller en dag då jag är grym så är det fantastiskt att hålla på med arbetsprover.
Jävligt kul!

Desiré: Ärligaste på årtionden

2009-03-26T17:24:00.004+01:00

Snart är det dags för 2009 års sommarplåga. Nästan alltid en fasa. Men ibland inte. Vissa år smått genialiska låtar. Som den här:

Bussen går halv nio men den brukar vara sen
har man otur blir det bråttom när man kommit fram
om man går genom tunneln kan man spara nån minut
men då får man räkna med rödljusen vid korsningen
jag har fått veta att november kan bli svårt
minst var fjärde samtal måste leda till ett köp
men alla verkar nöjda och vi har en ny bra chef
man kan allas namn och säger hej varenda morgon men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nästa lördag kanske vi ska titta på ett hus
det finns några nya som dom bygger vid stationen
Gör man lite själv så blir det inte farligt dyrt
och din man är händig han har redan byggt en bastu, Men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Förra sommarn minns jag den var faktiskt riktigt fin
sol varenda dag vi hade hyrt ett torp i Värmland
hur vi gör i år igen är inte helt bestämt
men vi har jobbat bra så vi ska få extra semester
Lalalalalala lalalalalalala..
Lalalalalalalala lalalalalala..

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet, fräscht och ljust
så kommer inga gäster minnas var det låg
och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind

nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Lalalalalala lala......

Desiré: ”Dygnet har ju bara 24 timmar och dagarna går så fruktansvärt fort”

2009-03-19T21:16:00.002+01:00

Vi ber på riktigt om ursäkt för att vi inte bloggar riktigt lika ofta längre. Och hur tokklyschigt och dålig-ursäktigt det än låter så beror det på att vi har så sjukt mycket för oss och att vår kära blogg helt enkelt har ramlat ner en bit i prioriteringslistan. Sad but true. Det är heltidsjobb och övertidsjobb och arbetsprover och bokskrivande och vänner och relationer och lägenheter. Och så ska man dessutom hinna med att sköta hygienen och köpa mat. Den som har lagt schemat för ett människoliv måste vart tidsoptimisten själv.
Vi bloggar så ofta vi hinner. Och förhoppningsvis är det ofta nog.
Vi tycker ju om er.

Kärlek! / Desiré och Frida

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

2009-03-19T21:05:00.002+01:00

Allt är inte inspirerande historier och kreativa lösningar. En del är rent och skärt snusk. Ikväll bjuder jag på en av de handskrivna varianterna som damp ner i min brevlåda. Enjoy.

Sommar i Stockholm, mitt första PR-jobb och – jobbfest. Av någon anledning råkar jag vara sist kvar på restaurangen tillsammans med chefens flickvän. Hon börjar stöta hej hejvilt på mig. Jag säger nej i ungefär 30 sekunder – then i’m all over her! Vi hämtar ut våra jackor och har sex på en byggarbetsplats i närheten av restaurangen.

Jag jobbar inte kvar, men jag springer ibland på henne ute på stan. Innan vi skiljs åt, alltid: ”Jag har inte sagt något till någon, har du?” Vi vet båda vad det skulle innebära om vår hemlighet blev känd. Men den största hemligheten är nog, att om jag någon gång får chansen att ha sex med henne igen – då kommer jag att ta den.
Berättare: man ca 30. Kommunikationsrådgivare, Stockholm.

Desiré: Klasskompis utan musik

2009-03-16T20:18:00.005+01:00

Häromdagen gick jag förbi NK och blev brutalt påhoppad av en kaskad av färger och ett gäng skyltdockor i alla möjliga bisarra ställningar. Mycket trevligt. Jag gick där länge och tittade. Mest på ballongerna. Vårens tema är Cirkus.
Det slog mig först när jag började gå därifrån att det strömmade musik ur högtalarna. Jag la verkligen inte märke till den när jag stod och betraktade skönverken innanför glasrutan. Men visst var det musik. Hög cirkusmusik som får mig att tänka på Lilla Jönssonligan, men det är ett sidospår.
Jag insåg att en av anledningarna till att jag stått vid de vackra skyltfönstrena så länge var just musiken. Den hade omedvetet förtrollat mig. Jag vet inte hur jag vet det men jag vet det, som man brukar säga.
Musik får ju som bekant psyket att må bra.
Det fick mig att tänka på David. Han gick i min klass i femman.
David ville bli astronaut (eller var det astronom?)
Han var tyst och grå som en liten mus. Han log aldrig. Vi förstod inte varför. Det var ingen som mobbade David, han var ganska söt och kom från en bra familj. Som ung borde man inte vara så deppig med de förutsättningarna.
Men David gillade inte musik.
Han hatade musik, på riktigt.
Varken förr eller senare i mitt liv har jag träffat på en människa som avskyr det så mycket. Han berättade för mig att musiken skar i honom. Och det spelade ingen roll vilken sorts musik. Han gillade bara inte ljuden. David ville ha det tyst omkring sig.
Det var det som gjorde honom så deppig. Det är jag övertygad om.
Både att inte få uppleva glädjen i musik och att dessutom missa den gemenskap musik ger (vad jag minns var han inte sportintresserad heller). Han kunde ju inte relatera.
David slutade i våran klass i sexan. Jag tror att familjen flyttade.
Jag har inte tänkt på honom sen dess faktiskt. Inte förens jag häromdagen gick förbi NK och blev upplyft av musiken. Hoppas David har hittat musiken.

Desiré: Folket får skrika tillbaka.

2009-03-13T22:57:00.004+01:00

Hur är folks inställning till reklam egentligen? Jag vågar faktiskt inte påstå att jag har någon vidare koll på det. Umgås man med människor som älskar, älskar, älskar reklam med allt vad det innebär hela dagarna får man en ganska orealistisk bild är jag rädd.
Men ska jag trots allt ge mig på en vild gissning satsar jag mina slantar på att gemene svenne inte har värst mycket till övers för reklam.
I alla fall inte reklam som uppfattas som reklam. Men numera skapas det ju fantelitastiska ting som talar med och engagerar målgruppen istället för att skriva den på näsan. Annonser känns ju gammalt. Men det är en helt annan historia.

Det jag vill ta upp med det här inlägget är Guldäggets kampanj, signerad Garbergs.
I en traditionell tidningsannons ber man om folk och allas synpunkter på reklam.
Annonsen visar en tom utomhusaffisch som ska fyllas i av dom som vanligtvis inte skapar reklamen – mottagarna.
Så här ser den ut:

Copy börjar:
Vi brukar skrika från stora reklamtavlor. Nu är det din tur.

Under Guldägget samlas vi som jobbar med reklamm PR och design för att diskutera vad som är bra kommunikation 2009. Vad skulle du vilja säga till oss? Fyll i annonsen här uppe och skicka den till Sveriges Reklamförbund, Sveavägen 34,, 11334 Stockhom, senast 10 mars.

De intressantaste kommentarerna kommer att visas på stortavlor utomhus. Då lovar vi att för en gångs skull lyssna mer än vi pratar.
Copy slut.

För det första tycker jag att det här är ett fint sätt att involvera invånarna på. Det rycker ju i fingrarna av lust att fylla annonsen, riva ut och skicka. Dessutom kommer Reklamförbundet säkert att få in massa användbara tips som kommer hjälpa reklamens utveckling.
I like it. Skarpt.
Ett problem: Både i rubriken och i brödtexten pratar man om reklambranschen som en skrikande bransch som inte lyssnar utan bara vräker ur sig budskap hittan och dittan. Vilket ju till viss del är sant. Men varför anta att gemene svensks uppfattning är på det viset. Och varför ”erkänna” att man är dålig på att lyssna.
Där tycker jag att man kunde tänkt ett varv till.

Men Guldäggsannonsen får hur som helst mest applådet. Fredagsapplåder.

Desiré: Världens äldsta myt

2009-03-10T19:40:00.002+01:00

Desiré: Ficklampsförvaring

2009-03-09T22:10:00.003+01:00

Övertrött blev värre när jag ramlade över denna.

Desiré: Bloggy smartfulspelar

2009-03-06T18:54:00.005+01:00

Som jag sa igår: dags att börja Twittra. Alla andra gör det. Och jag gillar tanken.
Så nu var det äntligen dags.
Jag kom hem ikväll. För ungefär tjugo minuter sedan. Lite, lite onykter efter eftermiddagens AW. Har en timma på mig innan jag ska iväg på vinkväll.
Sätter mig och knappar in twitter.se.
En annan sida lyser oväntat upp min skärm och jag blir livrädd: "nu har min Mac gjort det omöjliga och fått virus, fan! det som inte kunde hända".
Men ganska fort ser jag att det är Bloggy (eller snarare Bloggys fans) som har kapat sidan.
De vill ha fram budskapet att Bloggy är minst lika bra som Twitter och dessutom svenskt.
Jaja.
Detta fungerar i alla fall inte på mig som blir irriterad för att jag inte kommer in på min aktivt valda sida. Vill jag ha Twitter så ska ingen hindra mig.
Vissa kanske faller för dessa fulknep.
Men för mig behöver fulknep ha mer charm. Detta lilla budskap från Bloggys fans är bara ett taskigt försök att ta andelar de inte är värda.
Jag tror många likt mig blir irriterade.
Man vill göra ett aktivt och medvetet val.
Inte bli påhoppad.
Jag ignorerade alltså denna våldtäckt och tänker aldrig blir medlem i Bloggy. Någonsin.

Desiré: Twitter

2009-03-05T16:59:00.002+01:00

Fan. Jag känner mig hopplöst efter. Måste börja Twittra.

twitter.com

Desiré: Kändisreklam när den är som bäst

2009-03-04T22:20:00.004+01:00

En gammal goding. Som jag såg för första gången idag.
Produkten är bildäck. Killen är en känd (för sin tid) sprintlöpare.
I love this.

Desiré: Jag blev så innerligt glad..

2009-03-04T22:12:00.003+01:00

..när det häromdagen damp ned en oväntad present i brevinkastet på jobbet. En känd konstnär som varit del i en kampanj vi gjort och som jag och några av mina kollegor haft kontakt med hade skickat en bok. Dels som tack för bra samarbete. Men också för att jag för några veckor sedan uppvaktade honom med blommor och choklad på födelsedagen.
Oväntad present. Testa att säga det en gång. Visst känns det ganska bra i munnnen?
Mina snälla kollegor lät mig få boken i fråga.
Den oväntade presenten.
Den är fylld med härliga ramsor som gör mig glad.
Och fina bilder som gör mig lugn.
Den oväntade presenten står nu uppställd på mitt skrivbord.
Jag tycker att vi alla ska ge varandra fler oväntade presenter. Särskilt i jobbsammanhang.

Den oväntade presenten jag fick heter "Vinter-Haga en vintersaga" och är skriven av Lennart Hellsing. Med målningar av Peter Dahl.

Frida: T-Mobile Advert "Lifes For Sharing"

2009-03-03T13:31:00.006+01:00

ojojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. jag började nästan, PÅ RIKTIGT, att gråta när jag såg den här. jag blev så rörd att folk kan göra folk så glada.

om någon skulle göra det här för mig en tisdagsmorgon skulle jag dö av lycka.

jag kan inte ens kommentera idén eller allt reklamigt om den här. den är bara fantastisk.

jag har aldrig sett en bättre gerillakampanj. någonsin.

Frida:Zoo lights

2009-02-27T10:20:00.003+01:00

här kommer en väldigt trevlig och om man får säga de så annorlunda reklam spot.

en reklam om zoo lights och här måste jag snällt erkänna att jag inte riktigt vet så mycket.

antingen är de ett märke på ljusslingor eller så är de kreationerna som görs av ljusslingor.

är de någon som vet uppskattas en kommentar.

hur som helst gillar jag de "nygamla" sättet att tänka och utforma.

det är skönt att de inte är riktiga ljusslingor utan att de faktiskt är tecknade.

de får en att känna en varm och igenkännande känsla som tar en tillbaka till tecknade barnprogram.

enligt mig är de ett modernt sätt.

Desiré: Omissbart!

2009-02-26T20:49:00.002+01:00

Går inte att missa när man står och väntar på bussen (som vägrar komma) i slasket.

Så självklart, men ändå inte sett förut. Jag blev innerligt glad.

Desiré: En monark i tiden

2009-02-25T08:22:00.003+01:00

Inte illa att tillkännage dotterns förlovning på youtube. Jag bugar och bockar för modern knug.

Desiré: Telenor får mig att kasta telefonen åt fanders

2009-02-24T16:08:00.002+01:00

Här på byrån har vi Telenor som telefonoperatör; alla har varsitt abonnemang med tillhörande fastnummer.
Jag har från grunden en ganska bra inställning till Telenor när det gäller företagsavtal: ganska billigt, bra service i butikerna och fungerande system.
Deras kommunikation är väl också ganska nice. Inte fantastisk. Men trevlig. Reklamen fastnar inte på näthinnan och läggs inte i inspirationsmappen men gör att jag får en bra inställning. Telenor känns tryggt.

Tillbaka till byrån:
Det blev igår aktuellt att göra en yttepytteliten ändring kring våra abonnemang. En ändring som på pappret ska vara löjligt enkel att genomföra.
Jag ringer upp Telenors Support (och kom nu ihåg ordet SUPPORT – service, stöd, hjälp…) där de berättar att jag kan göra allt själv genom att logga in med användarnamn på hemsidan. Ok, säger jag. Det visar sig senare att detta inte går att göra på Mac (eehh). Jag ringer upp igen. Denna gång kan de inte hjälpa mig eftersom mitt namn inte står på kontot och ber om att få prata med min chef. Det får dom så gärna.
Han har ett långt samtal med supporten och efter mycket om och men ändrar dom det lilla vi bad om kring abonnemanget.
Trodde vi ja.
När vi testar fungerar det inte.
Jag ringer upp igen och berättar att det ”fixade” inte funkar.
Jag möts av:
” eh eh eh..låt se…ja, nej nu förstår jag inte..ehhehh.”
Efter en miljon ”ehhhn” så ska felet återigen vara fixat.
Men nej då.
Det fungerar fortfarande inte.
Jag ringer upp igen. Denna gång arg som ett bi.
Jag möts av ännu flera ”ehhh”n och en kille som låter mig veta att ”han inte vet vad han ska göra”.
Jag kopplas, kopplas igen och efter en stund ska felet för tredje gången vara åtgärdat.
Jag lägger på.
Det fungerar fortfarande inte.
Idag (ett dygn senare) ringer jag upp igen och får prata med en tekniker. Han suckar och berättar för mig att den lilla detalj som de andra tre har missat är att ”logga in och ut igen för att aktivera tjänsten”.
Slutsats:
I telenors Support kan de svara i telefon. That´s it.
Jag avlider.

Någon som haft liknande upplevelser?

Desiré: Uttråkad blir mer allmänbildad

2009-02-23T21:19:00.003+01:00

På den här sajten kan jag sitta i evigheter. Numera kan jag fler franska fraser, amerikanska städer, muskelgrupper och Simpsonskaraktärer än de flesta amatörer jag känner. Kolla in och fastna!
purposegames.com

Desiré: Ganska ofta...

2009-02-19T22:10:00.003+01:00

tror jag inte att den här branschen är på riktigt. Ganska ofta tror jag bara att den är fejk. En galen drömvärld som man inte vill vakna upp från. Men det visar sig att drömvärlden inte är en dröm. Den är riktig. Branschen är riktig; man kan verkligen jobba med sånt här! Varje gång denna insikt slår mig blir jag förundrad. Och lycklig över att jag valt detta.

God natt och njut av livet knäppisar!

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

2009-02-18T22:28:00.003+01:00

En inspirerande historia

Jag var döende på andra sidan, sen återfick jag livet i reklamvärlden

Våren 2002 gick allt snett; jag tappade ett bra extraknäck, sambolivet slutade med en skräll och på mitt ordinarie jobb kröp dagarna fram. Vad jag inte visste var att sommaren skulle bli ett helvete och att jag när hösten började var redo att skippa allt och dra åt fanders.

Jag hade en längre tid suktat efter reklambranschen. Som projektledare i min bransch besökte jag ofta byråer, alla de stora och fina i Göteborg. Några hade hockeyspel i ateljén, andra darttavlor. Hos vissa var projektledarna generade när man använde ordet PMS (i tryckjargong, naturligtvis) och hos andra fanns proffs. Överallt fanns lust och dårskap, kreativitet och go. Allt som saknades hos mig och mina kollegor. Delvis beroende på att vi fått en chef som var så oduglig att 20 års grundläggande av bolaget var på väg att smulas sönder.

Då dök annonsen upp. Arbetsprover? Fan, jag hade inga. Förutom några krönikor jag skrivit, ett par redaktionella texter från Poppius, en nekrolog och en kärleksdikt jag författat till en flyktad dam. Jag skeppade in, skrev att det här var ett tvärsnitt av vad jag var, och hoppades väl på nada respons. De ringde dagen efter, dag tre var jag på intervju och på vägen hem från jobbet samma dag ringde de och sa: du är vår man.

Sedan dess har jag skrivit om lägenheter, hus, kommunal arbetsförmedling, psykiska funktionshinder, föräldratelefoner, färsk fisk, bultar, konsulter, skatteregler, ytplätering, Gothia Cup-generaler, arkitekter, livsmedel, film, böcker, rörkonstruktion, mode, frisyrer, tv-apparater och rätt mycket annat.

Varje dag väntar nya ord. Ibland är det förvisso repetition som man nästan kräks av, men så dyker något upp. Ibland en kampanj på nätet, ibland en liten hyllvippa för en butik. Och, jag föds på nytt. Precis som jag gjort tusentals gånger sedan 2002.
Berättare: Man, 36. Copywriter i Göteborg

Att se fram emot i avsnitt #3: förbjuden åtrå i reklambranschen.

Frida: en egen utomhusprint?!

2009-02-16T23:24:00.003+01:00

min bror tipsade om en jätterolig hemsida, toppenbra för alla som vill förstärka sitt ego.

man kan göra sig som man vill, som ett mynt, en dollar, en utomhusprint eller varför inte en tavla på ett museum?

kolla in: www.photofunia.com

Desiré: Mitt bland folk

2009-02-16T23:09:00.002+01:00

Jag är nog inget vidare trevligt sällskap på stan, eller någonstans där det finns många människor som pratar samtidigt och runtomkring. Jag åker bäst buss själv helt enkelt. De gånger jag gör halvslöa aktiviteter med mina vänner kring andra människor har jag svårt att koncentrera mig på vad mitt sällskap säger; jag försöker lyssna men det slutar alltid med att jag gör bort mig trots mina tappra försök. Jag skyller allt detta på farmor. Egenskapen är definitivt ärvd från henne. Jag vill höra absolut allt vad alla säger. Varenda kotte. Jag är för nyfiken för att stänga av. Jag skulle kalla det ett handikapp.
Hur som helt.
Senaste veckorna har det inte vart vidare skoj att lyssna på folket på bussen och i affären. De har nämligen alla pratat om precis samma sak. Det är sant. Och det är inte något allvarligt i stil med finanskrisen eller bränderna i Australien. Nej då. Buss, butiksbesökarna och folket på stan har pratat om Milleniumtrilogien, och främst filmatiseringen av ”Män som hatar Kvinnor”:
”Jag har läst alla tre böckerna”
”Ja, men jag är minsann med en snutt i filmen”
”De filmade på Strandvägen när jag var ute och gick med hunden”
”Och jag har hört att premiären ska hållas i Gnesta”

Jag har inte kommit undan denna besatthet. Dessa galna människor.
Ok. Böckerna är säkert bra. Jag har inte läst dem men har mannen sålt näst flest böcker i hela världen förra året måste han väl för sjuttsingen kunna skriva i alla fall.
Men varför denna hysteri? Filmen verkar engagera alla. Min mormor som aldrig någonsin går på bio ska gå och se denna. På premiärdagen!
Jag tror det blir en flopp. Förväntningarna är skyhöga men jag gissar att detta bara är ytterligare en svensk film. Baserad på en deckare.
Ikväll var det galapremiär. Vi får se.
Om några dagar har hysterin förhoppningsvis lagt sig och mina ofrivilliga avlyssningar kan återgå till det normala.

Desiré: en bild säger inte mer än tusen ord.

2009-02-14T13:31:00.004+01:00

Klicka på bilden för att läsa. Det tar ca tre minuter och du kommer inte att ångra dig.

Desiré: Tips inför stundande helg: Robin Hood

2009-02-12T21:57:00.002+01:00

Tecknad barnfilm är underskattad. Jag menar då inte Disney och Pixars nyproduktioner som är precis lika mycket underhållning och mening för oss ”vuxna” personer.
Nej, jag menar riktiga barnfilmer: klassiska Disneyfilmer. Dom som ritades på papper och handlade om livets enkla saker: hur man ska bete sig mot varandra och om vad kärlek är. Inget jättedjupt och komplicerat utan enkla värden i livet med en fantastisk historia som borrar sig in i hjärtat och sitter kvar.
För några helger sedan hade jag och min bror på 14 en Disneyhelg: vi hann med både Lejonkungen, Alladin, Herkules, Lilla Sjöjungfrun och några till.
Och så såg vi på Robin Hood. Disneys tecknade version är från 60-talet om jag minns rätt. Jag har inte sett den filmen sen jag var 10, kanske till och med yngre.
Och vilken film det är! då menar jag inte den fina sagan om han som ger till de fattiga.
Jag menar språket och dialogen. Manuset om du så vill. Jag har aldrig någonsin sett en tecknad film med ett så vackert språk. Man dras in och förtrollas, hela filmen känns som en enda lång vacker dikt. Jag vet inte om Robin Hood är unik på det viset eller om det finns fler guldkorn därute: filmer vi såg när vi var små.
Jag tycker, på riktigt, att ni borde strunta i planerna för helgen och rota fram favvofilmerna från barndomen. De har kvaliteter man glömt bort.

Desiré: Bra reklam men ingen träff

2009-02-10T23:08:00.007+01:00

Forsman & Bodenfors, så vi har väntat på den nya hemsidan. I över ett år här där varit en röd matta och ett meddelande om att ”vi bygger en ny hemsida”.
Det har skrivits i Resumé och på bloggar hit och dit om varför sajten dröjer. Men ingen har synts till.
Så var det alltså äntligen dags häromdagen.
En snygg, välarbetad och lättnavigerad sajt var det som prydde min skärm. Sajten är uppbyggd kring byråns historia och, vilket inte får glömmas, sökfunktionen. Det gillar vi.
Sökfunktionen symboliserar ju faktiskt det vi alla, både som producenter och konsumenter av reklam och som människor, gör hela livet: vi söker.
Sidan känns fluffig och mjuk och sökfunktionen fungerar dessutom grymt bra.
Jag stannade länge.

Men en viktig ordföljd har någon missat:
resultatet då man söker på ”bra reklam” är… ”inga träffar”.
Är det en miss i sökfunktionen? tycker inte F&B själva att de gör bra reklam (föga troligt)? eller är det helt enkelt en självklar vi-har-glimten-i-ögat funktion?

Tack för tips: Christian

Frida: en annorlunda lösning

2009-02-05T22:58:00.003+01:00

här kommer en annorlunda men ack så rolig presentation av sig själv och sitt företag.

vi gillar nytänkande!

det är visitkort för er som inte riktigt ser.

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #1

2009-02-05T22:39:00.006+01:00

Yes, då var det dags för bloggens nya serie.
Skoj tycker vi.
Både jag och Frida ramlade som ni säkert vet helt nyligen in i denna underliga bransch. Och vi insåg ganska snabbt att här finns det historier att hämta; diverse berättelser om pinsamma presentationer, fanatiska kunder, byråfester som spårat ur och kollegor som planterar mossa under skrivbordet i jakt på inspiration.
Vi tror oss veta att alla som rör sig i reklambranschen älskar reklam och sitt arbete mer än livet självt och att det väljs bort både kärlek och fritid för jobbet som gör att det brinner. Därför insåg vi också att här finns massvis med inspirerande historier att samla in:
bakgrunden till drömjobbet.

För att få ihop alla dessa berättelser har vi skickat ut handskrivna brev och mejl till olika människor runtom i reklamsverige. Breven har bestått av redan insamlade historier med en förfrågan om att brevmottagaren ska skicka tillbaka sin egen berättelse. Vad som helst.
För vi vill ju alla veta, eller hur?

Sagt och gjort. I detta första avsnitt får ni ta del av det (icke handskrivna) mejlet vi skickade till det beryktade reklambyråfolket. Vissa av er har sett det förut. För er andra är det nytt.
Enjoy, tycker vi.
I nästa avsnitt får ni ta del av svaren vi fick tillbaka: fler galna historier inifrån.
(och till er som ännu inte svarat: vi väntar med spänning)

klicka på bilderna för att läsa

Desiré: Fruktansvärda parkeringskvitton

2009-02-04T12:31:00.003+01:00

Många har bil. Bilen slukar pengar; bensin, försäkring, reparationer och service kostar massor. När man kör bil är man på väg någonstans. Ofta stressad. Ingen trevlig upplevelse. Egentligen hatar vi bilarna. Dom är ett nödvändigt ont.
Och när bilen redan har gjort oss fattiga och vi i situationen är stressande ska vi dessutom slösa tid och pengar på att betala avgift för parkeringen som vi egentligen inte vill stå på och som ligger alldeles för långt från mötet vi ska till.
Inte nog med det.
När vi väl har betalat och kvittot skrivits ut behöver vi oftast jogga tillbaka de sju milen över parkeringsplatsen och stuva in kvittot i bilen. För att sedan ändå bli lappade när mötet drog över tiden.
De är i dessa situationer man blir glad för minsta lilla ljus i tunneln. Som en modern parkeringsplats där man betalar och får en biljett att dra i spärr för att komma in och ut. Slipper springa fram och tillbaka. Dessutom står där mysig och tänkvärd mening med gullig twist:
Tänkvärt…
Den som inte åker vilse får inte se så mycket.
Riktigt sött.
Men just när ljuset i tunneln uppenbarat sig kommer kallduschen:
(vid borttappad biljett 290 kr)

Så mycket för den glada meningen.

Frida: Coca Cola - livets dryck?

2009-02-03T22:07:00.005+01:00

jag har kommit på mig själv några gånger med en sjuklig abstinens efter just Coca-Cola.

jag tror att jag har blivit beroende, inte så konstigt kanske.

och jag är inte den enda i vår sockerstinna värld.

Coca-Cola har gjort en trevlig, väldigt vårig film, den går som vanligt i Coca-Colas manér: mysig, gullig och sprider en varm känsla som får mig att längta till solens återkomst mer än vanligt.
och den är som vanligt välgjord

med en kul tanke i botten. inget nytt under solen.

Desiré: Dagens fördom?

2009-02-03T12:35:00.002+01:00

Klockan tre på försäkringskassan:

Samma tid på reklambyrån:

Nå, Sant eller Falskt?

Frida: vad säger vi till alla unga?

2009-02-02T01:11:00.004+01:00

är det verkligen ICE COOL?
jag pratar förstås om den senaste reklamen för Jägermaister "serve ice cold". Ni vet den med ett tafatt cyntcover-finsk melodifestival-band: en ensam gubbe som dansar med sig själv, en dam som får en plastros av sångaren och ett par som ligger och grovhånglar i hörnet. sen kommer det en stor, neonblå text in över bilden där det står: NOT COOL.

sen byter vi scen: en tjej och två killar som beställer in tre shots, sveper dem och röjer järnet.
det filmas ur en åskådares perspektiv och man får följa med ut på dansgolvet med alla "coola", "unga", "poppiga" och påverkade. sen följer nästa textrad: ICE COOL.

vad säger det om oss, vad säger vi till våra bröder och systrar, våra barn och barnbarn?
säger vi inte att det är coolt att dricka? men varför glömmer vi att nämna alla konsekvenser?

om du har tur kommer du undan med huvudvärk dagen efter och en dålig andedräkt efter spyan. har du otur så är det någon som tar dig mellan benen eller på brösten, du kanske inte hittar hem, du kan till och med dö.

jag blir ledsen och rädd när jag helt plötsligt och efter lång tid insåg hur fel signaler den faktiskt kan sända ut!

jag tycker att reklamvärlden ska ta sitt ansvar och med hjälp av alla föräldrar se till att den trend som långt ner i åren kan fördärva människor liv och en hel generation ändrar riktning.

Desiré: Dags för en god start

2009-01-29T15:47:00.003+01:00

Några mycket fina och smarta människor har startat sajten godstart.se.

Såhär funkar den:
Genom att helt enkelt ange godstart.se som sin startsida skänker man pengar till välgörenhet varje gång man surfar. Om man dessutom går in på några av godstart.ses många länkar skänker man ännu mer.
Allt utan att själv behöva lägga ut ett öre. Det är sidans annonsörer som skänker pengarna. Ursäkterna för att inte skänka till behövande varelser av olika slag är för alltid finito. Det går till och med att välja exakt till vilken organisation slantarna ska gå.
Själva sidan är kanske inte fantastiskt rolig men den har allt en startsida behöver:
Google, väder, dagens namnsdag, tv-tablå, populära länkar och de senaste nyheterna från min favorittidning.
Jag är hänförd.
Och har hittills skänkt 1,36 kronor.
Ett litet steg mot en lite bättre värld.

Frida: Heineken: Walk-in fridge

2009-01-29T12:26:00.009+01:00

varför har ingen tänkt på killarna förut?

jag har nästan alltid gillat Heinekenreklamen man sett.

de har en byrå och ett team som verkligen inte tänker innanför boxen, tyvärr får man inte se alla filmerna i Sverige.

se bara här: det hittar en självklar grej som de speglar på ett nytt sätt och får det att funka. alla kan identifiera sig.

jag kan tänka mig att om jag hade en kille som ägde ett sånt här rum skulle han och hans polare hänga där jämt.

Desiré: Dagens sanning

2009-01-27T22:50:00.004+01:00

"Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas"

Desiré: Pure lycka

2009-01-27T22:10:00.003+01:00

Ja, alla har väl sett nya reklamfilmen för Cadbury vid det här laget.
Ja, alla har olika åsikter...hissa eller dissa, geléhallon eller bajs. Ja, klart att gorillan var bättre. Men jag vågar påstå att detta är lycka. Jag vågar också påstå att ballongsolot är lycka i dess renaste form. Ring mig om det inte rycker i mungiporna. På riktigt.
070 395 0335

Desiré: Den lilla mannen med dåliga nyheter

2009-01-26T21:13:00.003+01:00

Det har talats på stan om någon slags kris. Hela hösten faktiskt. Tröttsamt har jag tyckt. Det är bara att rida ut med ett leende på läpparna. Men i dagarna kom krisen som en elak liten bombman (läs: konkursförvaltare) till min bloggkollega Fridas byrå. Konkurs alltså. 20 reklamisar från Stockholm har med buller och bång fått lämna. De anade ingenting. Frida är följaktligen utan jobb. Det är lite deppigt och delvis anledningen till att hon inte sagt ett knyst på bloggen senaste veckan.

Det här är en liten jobbansökan åt henne:
Frida söker jobb inom reklam. Hon har ambitionen att utbilda sig inom design och vill nu ha någon form av assistentjobb. Hon är ambitiös, flexibel och är van vid snabbt tempo. Hon älskar att träffa folk. Och det är svårt att inte tycka om Frida. Har tidigare arbetat i reception och som assistent på reklambyrå.

Detta är hennes egna ord men jag är övertygad om att det finns fler kompetenser att gräva upp. Mejla gärna.

Desiré: Ha så kul med kön!

2009-01-23T22:19:00.010+01:00

Vi människor är ju så himla fascinerade av det här med kön. Det liggs med kön. Såklart. Men det diskuteras också i oändlighet. Kön slutar liksom inte att fascinera:
I grundskolan står småpojkarna utan hår på pitten och jämför storlek och runkar ikapp. Utforskningen fortsätter och när vi alla väl har börjat prata om kön och sex kommer det att fortgå, hela livet. Det skrivs diverse artiklar andra texter om kön. Konsten älskar kön. Det finns böcker i oändlighet som både handlar om olikheter och om likheter. Om kåthet och om komplex, om porr och våldtäkter. Dagisfröken pratar kön, politik fokuserar på kön, byggplatserna hyllar det kvinnliga könet och språket hyllar båda könen med tusentals ord (puppa, snippa, mus, blomma, skäggbiff, fitta, kuk, fillefjong, balle...) Könen förevigas genom avbildningar. I choklad eller kanske cement. Härligt!

Reklam lever i många fall på kön och dess roller. Det diskuteras ständigt och provocerar ganska många. Inte sällan fälls reklam som leker för mycket med kön. Det är väl ibland bra. Ibland synd. Reklamen är lite pryd och mormorar och småskolans osäkra tonåringar för känsliga. Jag tycker att vi borde släppa prydheten och hylla könen på rätt sätt. När det passar sig, självfallet. I höst har vi sett exempel på reklam där könen har satts mitt i centrum.
Utan att det blivit ens lite smaklöst. Mer sånt!
Varsågoda söta mormorar och (otäcka) tonåringar. Här får ni lite välbehövligt kön.

RFSUs Fiffikampanj: fiffi.rfsu.com/

Lactacyd.

Och sist men inte minst toalettromantik med Edet.

Desiré: En kreativ process...

2009-01-21T13:50:00.004+01:00

kan vara smärtsam!

Jag håller på med arbetsprover.

Desiré: Mitt sociala experiment

2009-01-20T16:27:00.004+01:00

På byrån där jag jobbar har vi en skoj kaffemaskin. Man stoppar in kapsel av valfri smak, trycker på en knapp och vips så brygger das wunderful maskin en perfekt espresso.
Helt utan ansträngning och med 0 risk att misslyckas.
Hur som helst.
Bredvid maskinen står en behållare där fyra olika smaker finns att tillgå. Fint uppdelade i varsitt ”rör” där de gröna kapslarna ligger för sig, de lila för sig och så vidare…
När det i förra veckan bara fanns en blå kapsel kvar la jag den längst fram i röret bland de gröna kapslarna. Den blåa syntes mest och var enklast att ta. Men icke.
Ingen tog den ensamma blå. Den låg kvar där i en vecka medan de andra kapslarna gick åt som smör. Och det har inget med smaken att göra. När ett helt rör har varit fyllt med blå har de gått åt minst lika mycket.
Och nu till frågan. Vad visar det här experimentet? Varför har man så svårt att ta den som är annorlunda än de andra? Den som är ensam kvar. Varför kan ingen bryta mönstret? Reklammänniskor ska väl vara experter på att bryta mönster?
Det slutade med att jag själv i ren desperation gjorde mig en espresso av den blå.

Desiré: Vänta, vänta, vänta…vad tänkte man här?

2009-01-19T21:43:00.003+01:00

Ibland åker jag till min hemort Gnesta. Det är en förfärlig resa som tar ganska precis en timma. Jag brukar ha med mig en bok att läsa. Glömmer jag den blir resan helt fruktansvärd: trånga, gamla tåg, fyllda med diverse suspekt luktande människor. Burr. I fredags glömde jag boken. Fan. Min enda sysselsättning blev således att sitta och titta på ansikten, när jag tröttnade på det tittade jag på fötter. Tillslut längs väggarna upp i taket. Småstadsungdomar är ganska så uttråkade vilket resulterar i att reklamen som en gång satt uppsatt i tåget ganska snart hänger på någon finnig unges vägg. Varför inte egentligen? Reklamplatserna i pendeltåget ekar tomma. Men just i fredags satt det en stackars affisch uppe. Ingen hade velat ta den och jag förstår varför. Jag tog den istället. Kolla här:

Förts har vi rubriken. Den lyder:
Egypten
1001 sandstrand och ett hav fullt med koraller.

Jaha. Vad är tilltalande här. Är det ens någon som fattar en gnutta? Jag gör det inte.

Sedan kommer brödet där allt tydligen ska bli glasklart.
Brödet lyder:
Tusen och ett lyxhotell vid härliga stränder med fin vit sand som bara väntar på dig. Tusen och en fiskart som långsamt simmar i Röda havets kristallklara vatten. Tusen och en sportaktivitet och spännande kulturevenemang för semesterfirare som vill se sig om och familjer som vill ha roligt. Tusen och en fantastisk solnedgång som breder ut sig över de rosaskimrande bergen på Sinaihalvön. Tusen och ett minne som du kommer att ha kvar för alltid.

Och en taskig bild på ett par som snorklar på det.

Kan det bli sämre än så här? Har de låtit en klass 2:a göra denna annons? Eller har Berit på ekonomiavdelningen fått den nobla uppdraget att ta fram en härig text. För mig finns det inga andra alternativ.

Jag antar att det ska anspela på tusen och en natt. Men varför står det med siffror i rubriken, och varför tokfel skrivet? vad var tanken med det? Och varför har de en så fruktansvärt dålig copy att jag vill spy upp middagen innan jag ätit den? ”Tusen och en fiskart i det kristallklara vattnet” och vart är relevansen? Och vart är känslan, och vart är…allt?
Jag blir inte sugen på en resa till Egypten.
Blir ni?

Desiré: På mottagarens villkor – en fortsättning på Fridas inlägg

2009-01-19T11:51:00.004+01:00

Långt ifrån allt hänger på reklamköparen. En duktig reklamare har redan tittat och lyssnat på konsumenten och har därför förhoppningsvis en fantastisk idé med argument som håller.
Men har man inte iakttagit och lyssnat tillräckligt kan konsumenten bli arg...ooo så arg. Och ingen vill ha med en arg målgrupp att göra.

Frida: kommunikation sker på mottagarens villkor

2009-01-15T16:15:00.005+01:00

när man jobbar i vår bransch är det enda man tänker på: "hur ska vi kunna kommunicera ut det här till målgruppen". jag vet inte hur många gånger om dagen jag hör ord som "målgrupp" och "kommunicera" och "når vi ut?".

jag kan ändå inte hjälpa att undra om vi verkligen gör vårt jobb som vi ska. kommunicerar vi som målgruppen kräver? om inte är det vårt fel eller är det uppdragsgivaren som är för mesig?

på min byrå är visionen hög och det är ofta de talas om" internationell klass". men efter alla dragningar kommer de tillbaka med slokade ryggar och ledsna blickar och inte långt där efter hör man hur de suckar och stönar och måste tänka om. för i nio fall av tio träffar man kunder som är nöjda med sitt gamla koncept, eller kanske framförallt rädda för att tänka för långt utanför boxen. det spelar ingen roll om vi har gjort en research och kommer med svart fakta på vita papper.

det roliga i kråksången är att de ändå vill utöka försäljningen, hitta nya målgrupper och komma på nya koncept.

jag vill inte slå oss (alla reklamare) själva för bröstet men det är väldigt lätt att klaga på dålig reklam men aldrig fundera på under vilka premisser de har skapats.

hur kan vi nu nå den högre höjd som krävs trots mossiga beställare och hårda budgetar?

ja, världen utvecklas och pannåer blir till film och virala kampanjer. hela tiden strävar vi efter att hitta på något nytt. det är en rolig och intressant utveckling och om vi lyckas kan vi kanske inte bestiga månen men i alla fall spränga gränser och tänka utanför boxen.

Desiré: Tänk på vad ni köper.

2009-01-14T11:30:00.005+01:00

Vilken himla tur att min mus inte är från Microsoft. Apple stänger inte in djur i maskinerna.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

2009-01-12T22:27:00.004+01:00

Kondomreklam brukar ofta skrämma oss med könssjukdomar (HIV någon?) eller locka enligt principen ”sex säljer” då kondomen inte får uppfattas som helylle och tråkig. Är det inte så?
Men de flesta har glömt vad gemene man egentligen är rädd för under oskyddad sexualakt (vilket ord va?).
Barn såklart.
Risken att få en allvarlig sjukdom är relativt liten jämfört med vad det är att ena parten blir på smällen. Vår största skräck är att det nio månader senare ska ploppa ut en skrikande liten snorunge och tre liv ska vara förstörda för alltid.
Se den här filmen och använd kondom för fan. P-piller ger bara 99 procentigt skydd.

Frida: torka på reklamfronten

2009-01-12T17:06:00.004+01:00

jag satt i morse på bussen som vanligt och lyssnade på radio. jag har tagit för vana att göra det på morgnarna. man behöver inte tänka så mycket och jag själv imponeras av Adam Alsing i mixmegapols "vinn adams pengar". men det har varit juluppehåll och jag har inte lyssnat på radion på ett tag. när jag idag satt på bussen slog det mig att reklamen som sändes även sändes
innan jul och dessutom ett ganska så lång tag innan jul. nu är det klart att jag förstår att man köper en längre period men finns det ingen maxgräns för vad äppelkäcka damer från vattenpumpsföretag, städbolag och snickerifirmor får sända?

värst är nog McDonalds! den trötta stöddiga killen som ber om en ekologisk kaffe. honom är jag beredd att byta kanal för.

detta fick mig osökt att tänka på all den riktigt risiga reklamen som går på TV nu i dessa dagar. elgigantens mellandagsrea hade ett bästföredatum innan den ens sågs på TV första gången men de envisas med att dra den i skolbänken (för dåliga exempel) i 5 år till. jag har till och med börjat stänga av ljudet under reklampauserna.

nej, just nu råder det reklamtorka, kanske ideérna inte kommit tillbaka från julledigheten ännu.

Desiré: spela bort proppen i kroppen

2009-01-09T13:30:00.003+01:00

Det här med kreativitet och idéer är en knasig historia. Ibland sprudlar man av skaparkraft och idéerna flyger likt höga flugor ur kroppen. Men det händer också att det står helt still.
Då ska man leka tycker jag. När jag leker kopplar jag bort mina medvetna tankar från problemet som ska lösas och fokuserar på något helt annat. Det brukar hjälpa mot idétorka.
På mitt jobb har vi köpt in ett hockeyspel. Det är himla skoj och hjälper faktiskt mot det mesta. Till och med huvudvärk.
Jag funderar nu på framtida inköp:
Lite sällskapsspel.
En fotboll.
Några hopprep.
TV-spel.
Knasiga böcker.
Dockor (ja varför inte).
Lego och andra byggsatser.
Biljardbord.
Darttavla.
Kanske så småningom ett bollhav, jag har alltid velat ha ett djupt bollhav!

Ett kontor som verkligen tror på lek är Google i Zurich. Kolla in den här filmen, bege er sedan till närmsta leksaksaffär och handla roliga saker till jobbet!

Tillhör du en av dem som har svårt att släppa loss och leka. Testa med ett par glas vin först.
Trevlig helg.

Desiré: Indien kan lära mig trolla.

2009-01-08T23:26:00.009+01:00

Någon skrev nyligen att 2009 kommer att bli Indiens år. Själv tillbringade jag början på detta fantastiska år i det förtrollade landet som ska ta världen med storm. Det pratas om Bollywood och fantastiska filmskapare, det pratas om en nyfikenhet och öppensinnighet som sällan skådats.
Jag har delat upp några av mina starkaste intryck i tre delar. Varsågoda.

Utsmyckning och de tusentals färgerna
Indierna är experter på färger och utsmyckning. De klär sig i fantastiska kreationer i regnbågens alla färger, de målar sina hus rosa och blå och de sveper in livets tråkiga attiraljer i färg och pynt till det mesta liknar julgranar. Jag vet inte hur många vackert klädda lastbilar jag såg under min resa. De skriver också små dikter, roliga historier eller religiösa budskap på de trista måstena som finns i allas våra liv. Människor i Indien har helt enkelt en förmåga att se och skapa något vackert av allt. Jag har sällan känt mig så upplyft och inspirerad. Hela Mumbai är klätt i konst.

Mängden reklam (läs utomhus)
Det första jag såg när jag klev av planet i provinsen Kerala var reklam. Överallt. Jag har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå vart i några av världens största städer. Jag begrep för det mesta inte ett smack då mycket var på Hindi och det mesta verkade vara gamla annonser som suttit i åratal. Men mängden var otrolig. Dels var det stora billboards med maffiga bilder och gigantiska bokstäver. Men också små plåthus klädda med reklam för både Nike och den lokala tyghandlaren. Tydligen kan man tjäna sig en hacka på att låta huset kläs in i säljande budskap.
När jag senare landade i världsstaden Mumbai möttes jag, förutom ännu fler billboards, av olika reklambudskap (mer eller mindre handgjorda) på bilar, trottoarer, hus, träd, broar, på sophögar (nej, inte i) ja överallt. När viss media inte erbjuds eller är upptagen får man ta till det som finns. Jag blev helt överrumplad av alla utomhusbudskap av olika slag och då förstod jag oftast inte ens halva innebörden.

Människorna
Så mycket skratt, så mycket tjo och tjim. Trots att levnadsstandarden ibland har en del övrigt att önska. Alla är så nyfikna och innovativa:
”oj, marknadens stora publikdragare pariserhjulet gick visst sönder. Då hoppar jag upp och trampar runt hjulet själv istället. Det går säkert.”
”Strömmen gick (igen) och restaurangen är full av gäster, då tänder vi en massa ljus och ställer vi till med show tills den kommer tillbaka”.
Det sjungs, det dansas och det skrattas. Det mesta är kul och inget verkar för tufft. Har man den livsinställningen är allt möjligt.

Puh. Långt det blev. Jag tror att vi har allt att lära av Indien. Och inte bara av det högproduktiva Bollywood utan av de ”vanliga” människorna. Indien sägs ha världens största medelklass och de är verkligen i en klass för sig.
Tips: Åk till Indien och ta med en stor del hem.

Desiré: Ska det verkligen vara så enkelt?

2009-01-07T15:59:00.005+01:00

Macfrälst som jag är blir jag imponerad av det mesta Apple spottar ur sig. Varje ny pryl och dator väcker habegär och det är i stort sett alltid frågan om snyggt designade produkter som är smartare än det mesta och lätta att använda även för den mest infantila varelsen.

Men nya ”revolutionerande” Macbook wheel får mig faktiskt att se svart. Ok, Apple står för enkelhet och är det något som är enkelt är det såklart en enda knapp. Jag är med på resonemanget. Men är det verkligen så simpelt och användarvänligt som det verkar? Är det inte fantastiskt lätt att tappa bort sig i alla dessa steg som måste finnas? Det är ju inte direkt en enkel Ipod vi talar om här. Därtill, för en sådan som mig som skriver massor och massor, hur ska en touchscreen kunna ersätta tangentbordet? Det fantastiska ljudet av klapprande fingrar mot slitna knappar. Det finns ju inget bättre. Den nya Macbooken skriver istället när jag klickar och vill dessutom avsluta mina påbörjade meningar. Det här är långt ifrån en ny uppfinning av hjulet. Sorry alla tekniknördar därute men det blir tummen ned från min sida.

Titta på inslaget och bedöm sedan. Är Macbook wheel åtråvärd?

Desiré: Vi älskar reklam!

2009-01-07T10:41:00.005+01:00

Svårare än så är det inte. Och jag som har levt isolerad i Indien har längtat efter att få börja blogga något otroligt, inte minst om mina reklamupplevelser i det fantastiska landet.
Det här inlägget vill bara säga att jag överlevt resan och att ”fake it til you make it” är tillbaka för att ta 2009 med storm.
Vilket fantastiskt år det kommer bli!
Under morgondagen kommer ett inlägg om Indien och reklamen.

Reklam får oss att må bra. Oftast. Så är det bara.

Desiré och Frida: Julpaus

2008-12-22T01:57:00.003+01:00

Desiré ska till Indien och leva primitivt. Typ äta och läsa böcker hela dagarna. Där finns ingen tillgång till datorer.
Frida ska ägna julen åt familjen, äta knäck och skinka.
Ni läsare kommer antagligen vara upptagna med familj och släkt.
Vi ska inte konkurrera med dem.
Ses igen den 7:de januari!

Här får ni några äpplen från ICA Banér på Östermalm. Julbudskapen smyger sig in överallt.

Och en film på en full ren. Mycket nöje.

Frida: Whatever you imagine fits

2008-12-18T15:43:00.002+01:00

ja, jag vet inte riktigt hur jag ska recensera denna film från Wolksvagen.

den har samma sköna ljus och är lika välgjord som alla andra.

men den är helt skruvad, det gör den ännu bättre.

jag skulle ha velat vara med i brainstormingen för denna kampanj.

personerna som kom på denna varelse måste varit antingen väldigt höga, alkoholpåverkade eller i alla fall fruktansvärt trötta. hur kommer man annars på en sådan konstig varelse som en fiskhund?

hursomhelst är animationen väldigt snygg och arbetet välgjort.

jag gillar att de vågar ta ut svängarna för desto större ytterligheter man kan komma på desto bättre blir oftast slutresultatet.

jag gillar den och den ger mig en skön känsla för Wolksvagen.

Desiré: Fighten om högtiden

2008-12-18T00:26:00.004+01:00

Nu nalkas julen och i Sverige är musten en lika självklar del av Jesu födelse som klappar, julgran och farmors gnäll om årets dåliga skinka. Vi har druckit must till jul så länge vi kan minnas. Ingen vet väl egentligen om den bruna, lite beska drycken är god på riktigt. Men vi vet att den ska drickas. I många andra länder är det Coca Cola som är den givna drycken när familjen samlas för högtider. Och Cola har länge försökt slå sig in på den Svenska marknaden kring juletid. Det har väl gått sådär va? Men i år går de extra långt och utger sig föra att vara musten, eller?
Kanske är det bara en överanalys från min sida.

Allt började med att jag såg den här annonsen från Lidl när jag gick på bussen på väg hem från jobbet.

Billig var ordet. Ordvitsen är väl precis vad man förväntar sig från Lidl, men lite gulligt blir det ändå.

När jag kommit till min hållplats möts jag av denna annons.

Klart man drar paralleller. Har Coca Cola förstått att Svenska matbutiker kommer driva med musten som ett måste och bestämt sig för att så tillbaka med samma mynt eller är det bara en tillfällighet? Kanske vill annonsen inte säga mer än att Coca Cola är ett måste till julen. Kanske har de inte ens tänkt på mustens roll i det hela.
Hur som helst. Ordvitsen blir ganska kul när det är Coca Cola som är avsändare. Kanske måste Spendrups och kompani snart böra hårdmarknadsföra sin must till julen. För visst är Cola egentligen godare.

Desiré: Word 2004 gillar inte prostitution

2008-12-17T23:12:00.004+01:00

Jag blev ganska förvånad när mitt gamla skrivprogram inte accepterade ordet hårborttagning och istället föreslog...

Desiré: Om att spränga gränser

2008-12-15T23:21:00.005+01:00

Den eviga frågan: vad är bra reklam och vad är receptet för att komma på de bästa idéerna? Oftast händer det ju bara. Ingen kan komma och säga att de har det hemliga receptet och även de bästa kreatörerna trillar i diket ibland, trots fantastisk research och kreativ höjd.

Alla vill vi väl någonstans förändra världen litegrann. Det är i alla fall min anledning till valet av reklamyrket. Jag vill påverka folk åt det bättre hållet, göra de uppmärksamma och förhoppningsvis göra en skillnad.
Jag tycker att jag de senaste veckorna, mer än vanligt, hört om folk som gör drastiska förändringar för att de vill spränga reklamens gränser. De säger upp sig, flyttar utomlands eller bosätter sig med sin Mac och likasinnade på en vind någonstans. Fast beslutna om att förändra världen och ändra reklamens rutiner. Det är fint. Jag gillar det.

Den störste förebilden inom gränssprängning måste väl ändå vara David Droga. Med sitt Tap project samlade han in massor med pengar på något vi ser som självklart och gratis. Och för att förbättra skolresultaten i New York kom Droga och hans reklambyrå Droga 5 på (och slutligen genomförde) idén om en mobil som kan ställas in på skol och fritidsläge. Så att barnen kan hålla reda på skolan och dessutom få fria talminuter ju bättre de sköter sig. Det lyckades också bra och höjde resultaten vad jag har läst.
Snacka om att göra ett problem till en nytta. Bokstavligt talat.
Låt oss alla spränga lite fler gränser.

Desiré: Äntligen tillbaka

2008-12-14T22:23:00.001+01:00

VISA-tävlingen är över och bloggen är äntligen tillbaka i sin gamla reklamskrud. Vi har en hel del intressanta inlägg på lager och dessutom en helt ny serie som kommer inom kort.
För att fira återkomsten bjuder vi er här på lussebulle och Whiskey i kaffemugg.
Som det ska vara i tider av lågkonjunktur och kris.
Varsågoda.

Frida: jag kommer fortsätta använda mitt kort flitigt.

2008-12-12T16:39:00.004+01:00

ja, då var nu denna prövning slut. lätt kanske ni tycker och jag ska inte säga att jag tycker att det har varit värst svårt men självklart har jag stött på små problem längs vägen.

som när min kollegor skulle springa ner till 7-eleven och jag fick nöja mig med världens minsta mandarin. då var jag inte så nöjd vill jag lova.

men jag har också blivit positiv överraskad, som när jag köpte min list för 24 kronor på kortet och mannen i kassan glad i hågen sa att jag visst gärna kunde betala 3 kronor med kortet om jag så behagade.

jag har kanske tre gånger skämts och gömt mina kontanter som jag haft i plånboken och märkt hur folk suckat för att de haft bråttom iväg. men annars är jag nöjd med min insats.

min plånbok kommer i fortsättningen att eka tom på kontanter så när som lite smågrus i myntfickan eller då jag av någon outgrundlig anledning får för mig att ta ut kontanter "för att det kanske är bra å ha".

tack för en rolig utmaning VISA.

Desiré: VISA kanske inte får sällskap i plånboken

2008-12-11T23:30:00.006+01:00

Nu har det gått tio dagar helt utan kontanter. När VISA-resan började tänkte jag att det skulle bli lätt som en plätt. Jag har aldrig kontanter på mig ändå.
Och jag hade rätt må ni tro. Både på de vanliga men även på de mest oväntade ställena har jag kunnat använda kortet.
Jag kunde köpa en mistel på en liten, liten julmarknad i ett litet, litet stånd med mitt VISA.
Dessutom köpa frukost till jobbet på ett avlägset bageri med kortet.
Pröjsa Taxi, vilken taxi tar inte kort theese days.
Jag har kunnat betala löjligt små summor.
Dessutom har jag kunnat ta ut pengar i väldigt många butiker utan att handla.
Det, mina vänner, är frihet.

Men jag har också stött på problem.
I nattklubbsgarderoben fick jag ta till andra medel. I dörren tar de ofta VISA men när man kommer till garderoben blir det problem. Ljug eller dansa med jackan på helt enkelt.
På bussen tar de som bekant inte VISA, det är synd. Risken med kontanthantering kan jag förstå men visst borde man kunna betala med kort om man befinner sig utanför stadens automater. Det finns snabba kortläsare nuförtiden. Helt riskfritt för förarna.
Jag kunde inte få loss en kundvagn på ICA och fick släpa ton med varor i korg.

Min slutsats är den som följer:
Det är enklare med VISA.
Det går snabbare med VISA.
Du blir inte av med pengarna lika lätt med ett VISA.
Även småhandlarna har lärt sig fördelarna med VISA.
Och i värsta fall kan du ta ut pengar i butiken med ditt VISA.

Kontanter är sekundärt.

Frida: Life flowes better with VISA

2008-12-11T15:15:00.006+01:00

Desiré missade ju VISA-reklamen som går på tv nu, den är underbar.

killen som blivit dumpad i öknen på sin svensexa av polarna och har inget förutom sitt VISA-kort att tillgå.

första gången jag såg den reklamfilmen försvann pausen mellan VISAs egna reklam och den som följde efteråt, nämligen Gevalias kaffereklam (den som tittarna själva hittat på, uppföljning av deras tidigare). Det handlade om paret som står å myser framför kaffemaskinen då hans kompisar springer in och rövar bort honom på en svensexa. därför uppfattade jag aldrig att den inte tillhörde VISAs egna reklam och tyckte att VISA gjorde riktigt snygg produktplacering. självklart var så inte fallet men reklamen blev inte sämre för det. den når istället sin topp när man ser blicken han ger sina vänner.

alla mina två tummar upp för ett utmärkt arbete.

Desiré: åldrad gubbe på peng eller VISA

2008-12-10T22:43:00.004+01:00

Vem var det som bestämde att Carl von Linné skulle pryda hundralapparna? Ok, killen var smart och allt men vilka är egentligen kriterierna för att få leka i var mans plånbok? Och varför får Gustav Vasa fortfarande pryda 1000-lappen? Både han och Linné har ju vart döda i evigheter.

Varför kan man inte byta till ett mer aktuellt motiv som kungen eller Fredrik Reinfeldt? Eller en personlig idol. Vad trevligt om alla under sin livstid kunde få ett visst antal sedlar att designa själva. Jag kanske skulle sätta min mamma på mina 100-lappar, Thomas Ledin på 1000-lapparna och min lillebror på 50-öringarna.
Nej, tacka vet jag VISA-kortet. Det kan man åtminstone designa själv. Man har inte ett särskilt stort antal att formge men möjligheten finns. Mitt är just nu trist och klassiskt men kanske kommer Thomas Ledin att få vara en del av min shopping i framtiden.

Med VISA kan du helt enkelt göra din egen Gustav Vasa.

Desiré: När VISA gör reklam

2008-12-10T22:10:00.007+01:00

Jag har inte brytt mig om att kolla upp hur länge VISA har funnits. Är det någon som vet det?
Hur som helst. Betal-kredit-vad-du-vill-kortet har i alla fall funnits en stund och alltså hunnit göra en del reklam. All världens befolkning hade knappast gått runt med ett VISA-kort i plånboken om det inte vore för marknadsföringen. Men har VISA gjort bra reklam?
Jag tänker inte säga min åsikt denna gången, av naturliga skäl. Men ni andra får gärna lufta friskt och mycket. Här kommer nämligen tre exempel på tidigare reklam för VISA.
Får de er att vilja skrota allt vad kontanter heter? Och särskiljer sig VISA från andra betal-kredit-vad-du-vill-kort?

Ex 1:
Här påvisar de enkelheten och hur smidigt livet flyter med VISA – ”Money Should not slow you down – Life takes faster money - Life takes VISA”

Ex 2:
Här har man tagit till det beprövade knepet kändis och en liten dos humor. Filmen, på äkta Bondmanér, säger ”VISA – all it takes”

Ex 3:
Ah musikalvarianten. Ung tjej som blir på bättre humör när hon kan shoppa vad hon vill ”No matter what you wanna do in life – Life takes VISA”

Frida: när man får pengar tillbaka

2008-12-09T16:53:00.004+01:00

när man handlar och betalar med sitt VISA-kort, kommer hem och ser att klänningen inte sitter lika bra som i butiken. då går man snällt tillbaka och säger att man vill lämna tillbaka den och vips får man pengarna tillbaka på kortet. smart tycker vissa, dumt tycker andra. jag vet inte vart jag står.

å ena sidan är det bra att man slipper kontanter och situationen "spräcka en hundring för ett tuggummi".

men å andra sidan kan jag tycka att det känns lite osäkert. kommer pengarna in direkt? "det brukar väl ta några dagar men senast i övermorgon" får man oftast till svar.

nja, jag vet inte. lite extra pengar i kassorna så kanske man kan få välja istället.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

2008-12-09T12:03:00.002+01:00

Ok. Det är himla kul att få vara med och tävla med VISA och allt sådant men en paus behövs ändå. Bara en vecka kvar tills bloggen är tillbaka i sin ursprungliga form men här kommer en liten tjuvstart.
Mest för att jag gillar fisk.
Svensk fisk.
Swedish fish är ett populärt godis i USA som säljs i lösvikt och i påsar. De liknar fiskarna vi själva köper i lösvikt, ni vet de som är röda, gröna, gula och orangea. Skillnaden att den amerikanska varianten smakar smaskigt av artificiella smakämnen och dina toalettbesök blir en fruktansvärd upplevelse efter intagandet av dessa kan jag lova. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet.
De nya reklamfilmerna för Cadburys svenska fiskar känns precis lika Amerikanskt som konstgjorda smakämnen, fast utan jobbiga efterdyningar. På temat att man inte ska äta sina vänner får vi se olika situationer där Amerikaner håller på att käka sina polare. På äkta pekboksmanér får man på svenska lära sig att vän är NEJ och swedish fish är JA – ok att äta. A friend you can eat helt enkelt.
Markus Schenkenbergs svengelska är pricken över i:et.

Vad tycker ni? är detta skoj eller bara pajjigt?

Byrå: JWT New York

Desiré: VISA och knep fixar utekvällen

2008-12-08T22:43:00.003+01:00

Sturecompagniet lördag natt, kl 00.30
Alkoholpåverkad ung tjej blir nekad garderob för att hon inte kan betala. Garderobskillen är stenhård. Hon försöker allt för att flörta till sig garderob. Får till och med hjälp från goda människor runt omkring. Inget kan rubba garderobskillen. Hon blir arg. Hon berättar att hon är med i en tävling där hon är förbjuden att använda kontanter. Han skrattar sarkastiskt och tittar på henne. Hon ger sig inte. Inte han heller. Tillslut drar hon till med att hon arbetar i baren och måste hänga in jackan eftersom arbetspasset snart börjar. Garderobskillen skäms och hänger in jackan åt henne. Gratis.

Livet utan kontanter är inte ett dugg svårt. Med ett VISA-kort och lite list

Desiré: VISA så slipper du trängas

2008-12-08T16:35:00.001+01:00

Och då menar jag trängas på en massa vis. Men den trängseln jag tänkte fokusera på är såklart julträngseln. För det finns väl inte en människa som ser fram emot eller mår bra av att springa runt på stan och armbågas med galna tanter från Vällingby och annat konstigt folk som rasar fram på gatorna kring jul. Och inte nog med att man måste stångas med dem. Man ska dessutom springa in och ut i butiker för att hitta alla passande klappar. Oftast försöker man hinna allt på en dag, inklusive fika. Det går aldrig och man får inse att det även detta år måste offras ytterligare en skön lördag för att stångas och leta klappar.

Är man beroende av att använda sedlar kanske butikerna på stan enda sättet. Har man ett VISA-kort öppnar sig fler möjligheter. Själv sitter jag lugnt en söndagskväll och beställer klapparna på nätet. Betalar snabbt med VISA-kortet och pengarna dras från kontot. Presenterna skickas till brevlådan och jag får en fröjdefull jul.

Med ett VISA kan du handla när och hur du vill. Inte sant? (VISA verkar vara det mest accepterade kortet för onelineshopping)

Frida: en list på VISA-kortet.

2008-12-05T22:58:00.006+01:00

idag gick jag in på en nystartad butik på östgötagatan/kocksgatan som heter Material. jag behövde en list som jag kunde använda som stödbit till mitt garderobsbygge jag håller på med.

där stod jag och försökte förklara för mannen i butiken hur jag skulle göra och på ett ungefär hur bred den behövde vara. för som erfaren hobbysnickare tar man naturligtvis inga mått, man litar på ögat, det sviker ju aldrig.

när mannen snällt hade tampats med mig och mina snickarplaner i kanske tio minuter begav vi oss mot kassan, fast beslutna om att allt var som de skulle.

den lilla lilla listen kostade 24 kr. jag hade hundra kronor i plånboken, efter utlägget ni vet. jag gömde den skamset: vinklade plånboken så denne man som otåligt hjälpt mig med mina virriga förklaringar inte skulle se att jag nu skulle vara ännu lite jobbigare och betala med kort för den futtiga listen.

skammen skiner ur ögonen på mig och jag börjar snällt förklara att jag är med i en tävling och hör hur dumt det låter. han måste ju tro att jag är knäpp eller med i ett mycket dåligt vad.

men han skiner som en sol tillbaka och säger att snittkunden som betalar med kort ligger bara strax över 24 kr och att jag gärna får betala 3 kr på kortet om jag så behagar.

så om ni behöver en list så är det okej att betala löjliga summor på VISA-kortet i butiken Material på östgötagatan.

Desiré: VISA – lockar fram ärligheten hos människor

2008-12-04T23:25:00.003+01:00

Ni vet hur det är va? Julstressen menar jag. Vanligtvis lugna människor som när julen börjar närmar sig blir som galna höns och gör stan farlig. De galna hönsmänniskorna är så stressade att de tappar bort både shoppingkassar och handväska var tionde minut. Och de flesta av dem är kanske inte så ärliga som de inbillar sig. Tappar en av hönorna en hundring inne på fullsmockat H&M är det knappast något av de andra hönsen som är ärlig nog att springa efter och lämna tillbaka till rättmätig ägare. Nej då. Hönan som hittade vill ha hundringen själv, då kan hon ju köpa något lite gott på pressbyrån innan hon åker hem, och kanske en skvallertidning.

Tappar någon däremot ett VISA-kort på marken flockas hönorna för att få lämna tillbaka. Alla i hönsgården vet nämligen att det bara är tungt kriminellt belastade djur som stjäl kreditkort.

Med ett VISA-kort tillhands blir julshoppingen (läs världen) lite hederligare.

Frida: VISA - bör brukas med förnuft

2008-12-04T16:05:00.011+01:00

jag har en vän som har en konstig relation till sitt VISA-kort. vi kan kalla henne för pernilla.

pernilla har ett fint egendesignat VISA-kort med kredit som hon älskar väldigt mycket, hon är duktig på att använda det flitigt.

hon drar kortet där och hon drar kortet här. det är det som är tjusningen med kreditkort, att det inte finns något stopp. tyvärr har pernilla inte lärt sig att kontrollera sitt fina, designade kort.

en gemensam vän till oss, vi kan kalla henne för desiré, hon kan hon. desiré har fattat det här med kredit, det är tydligen inget man kan tjäna utan man bara får betala tillbaka. hon fattar grejen och snäll som hon är har hon gång på gång förklarat för pernilla att man måste förtjäna det man ska förbruka.

pernilla har lite svårt att fatta det här med kredit ändå, och desiré fortsätter att tjata. desiré hon är inte mer än människa och är nu skittrött på pernillas slöseri och klipper kortet i två delar.

pernilla blir förstås rosenrasande och tejpar snyggt ihop det i väntan på ett nytt.

när det nya kortet väl kommer fortsätter allt sin gilla gång: pernilla spenderar och desiré klipper det itu. jag tror att pernilla är inne på sitt 5:e kort nu. när ska hon lära sig månntro.

ingen vet.

Desiré: VISA- så slipper du betala lunchen

2008-12-04T00:29:00.003+01:00

En god vän ringer tidigt en onsdagsmorgon och vill boka lunchdejt. Trevligt. Jag möter upp honom kring 12 och vi slår oss ned på ett populärt lunchställe i stan. Det tar ganska lång tid innan vi bestämmer oss vad som ska ätas och ännu längre tid innan maten kommer in. Både hans och min tid börjar sina. När notan slutligen kommer slänger han upp halva summan i kontanter på bordet och reser sig för att gå. Jag lägger upp mitt VISA-kort på högen med pengar och väntar på att servitrisen ska komma och hämta upp betalningen. Min vän suckar. Han vill iväg och orkar inte vänta på att servitrisen både ska hämta kortet och sen komma tillbaka för att be mig att skriva på. Han slänger på ännu mer kontanter och ber mig ta mitt VISA-kort så att ”vi kan komma iväg någongång”. Det blev en billig lunchdejt.

En av många situationer där du tjänar på att ha ett VISA-kort.

Frida: sämsta tänkbara läge

2008-12-03T14:18:00.006+01:00

idag skulle jag och några vänner till mig köpa en gemensam julklapp till en annan vän. generös som jag är lägger jag ut för att sedan be dem sätta in pengar på mitt konto pga tävlingen jag deltar i. svaret jag fick var:

- du får hundra om jag får ge dig de kontant!

suck, nu har jag alltså 150 kr kontant i min plånbok. gud förbjude mig om jag använder dem.

Desiré: VISA – ständigt hård vid din sida

2008-12-02T20:11:00.004+01:00

Tänk dig en murrig och grå dag i början av december. Regnet vräker ned, det är kallt och inte en människa vill egentligen lämna hemmets lugna vrå. Men ner till lokala ICA måste i alla fall du gå för att handla mat för kvällen. I kassan är de vanligtvis så äppelkäcka tjejerna alldeles bleka och trista. De är trötta på alla griniga kunder som kommer till butiken denna dag.

Du ställer dig i den långa kön av dåsiga människor och vill inget hellre än tillbaka ned i din mysiga soffa. Det har sipprat in vatten i skorna. Håret ligger slickat runt hakan. Mascaran rinner. Nu är det äntligen din tur att betala. Kassörskan ber om 120, 50 kronor. Du börjar febrilt rota i fickan och fiskar upp två stycken hundralappar. De är knöggliga och blöta, en är på väg att gå sönder. Båda är sladdriga likt döda abborrar. Kassörskan ser riktigt irriterad ut när du försiktigt räcker fram dina slappa sedlar.

Detta är bara en av gångerna du önskar att du hade ett VISA-kort.

Frida: vad är att handla med kontanter?

2008-12-02T15:59:00.005+01:00

jag kunde inte släppa det där med att jag inte kunde ge mina kollegor kontanter om de handlade till mig på 7-eleven.

om jag använder mitt VISA-kort i bankomaten har jag ju inte handlat med kontanter. men då kommer ju frågan. ses det som om jag handlar av mina kollegor om jag betalar dem med kontanter?

får jag inte ens röra vid kontanter, undrar om de räknas som fusk.

de tåls att tänkas på.

Frida: de här kanske inte kommer att bli så lätt som jag trodde

2008-12-02T15:09:00.004+01:00

okej, ärligt nu.

när Desiré sa till mig att vi inte skulle få använda kontanter skrattade jag och sa: "är det det som är grejen? det är ju inge svårt! jag har ju aldrig kontanter."

jag har efter 15 timmar och 11 minuter redan stött på ett problem.

mina kollegor skulle springa ner på 7-eleven och frågade om jag ville ha nått.

de kändes jätteskönt å slippa göra det själv, men icke. jag har inga kontanter att ge dem å helt plötsligt kändes det väldigt overkill att föra över pengar från mitt konto till deras bara för att eftermiddagssuget smyger sig på.

nej, den gubben gick inte. så nu sitter jag här med världens minsta mandarin å svär.

Frida: steget från töntig tonåring till vuxen

2008-12-02T14:06:00.007+01:00

kommer du ihåg när du bytte upp dig från ett vanligt bankomat-kort till ett VISA-kort?

jag minns det som igår, vilken lycka, vilken frihet.

när jag började åka till stan själv för att gå på bio eller handla en tröja, eller vad man nu gjorde för en herrans massa år sen, försåg min mamma mig med ett bankomat-kort.

ett sånt där man kan ta ut pengar i en automat med men inte betala med över disk. ett ganska konstigt mellansteg egentligen, vem som kom på det kan man ju undra.

jag vet inte med er men jag ville att tjejen i kassan, kanske 20 år, skulle tycka att jag var ganska så cool. därför var det en pina när man gång på gång snällt fick masa sig fram till kassan med svansen mellan benen och be dem "kan du lägga undan klänningen medan jag måste gå å ta ut pengar?" för att strax efter vända i dörren och med pipig röst haspla ur sig "vart ligger närmsta bankomat?". När man vände sig om kände man blickarna "lilla, lilla flicka" bränna i ryggen.

tillslut kommer man på att om man tar ut en summa pengar innan man går in i butiken så slipper man de där ömkliga blickarna som bränner i ryggen.

för inte så länge sen hamnade jag själv i en sån situation, jag passerade ett gäng tjejer någon stans mellan 10 och 14 år. jag kom ut från pressbyrån och de skulle in, en av tjejerna var bara tvungen att ta ut pengar först.

då väcktes känslan av pisamhet igen, men den dog snabbt efter att jag stoppat tillbaka mitt eget, vuxna, svart orangea VISA-kort i plånboken igen. jag skakade av mig känslan och fortsatte stolt vidare.

We are cheap - Because Cash is Not King

2008-12-02T09:43:00.005+01:00

Vi har sålt oss. Ja det är sant. Sålt oss till betalkortat VISA i 10 dagar framöver. Vi blev nämnligen kontaktade av en PR-ansvarig kvinna på VISA som erbjöd oss att vara med i en tävling med namnet "Cash is NOT king". Tillsammans med några andra bloggare ska bi beskriva hur det är att leva utan pengar - med bara ett VISA-kort til förfogande under denna tid.

Förklaringen till varför vi väljer att delta kan delvis beskrivas i 10 000 kr vinstsumma, vilket är en kul morot. Men som reklamblogg tycker vi också at det är kul att vara en del av ett varumärkes kampanj och i slutändan se vad detta kan ge för utdelning till VISA. Kanske är det dumt att be oss bloggare göra detta, vi kanske inte alls spelar VISA i händerna. Vem vet.

Häng med oss utan cash i 10 dagar

Desiré: Julklapparna någon annan behöver

2008-12-01T21:42:00.005+01:00

I en galleria på Östermalm stötte jag på denna kampanj från Unicef. Lagom till jul kan man alltså köpa sina klappar för att hjälpa utsatta barn världen över.
Och det är inga vanliga klappar du ger till vänner och bekanta. Hos Unicef säljs myggnät, vattenpumpar, sockersaltlösningar och annat som vi verkligen inte behöver. Du handlar självklart inte åt dina nära och kära utan till någon annans; ett barn någonstans i världen kommer att må lite bättre till jul.
Och hur står sig denna kampanj mot annan för välgörenhet?
För mig är det som vanligt med Unicef: de är duktiga på kampanjer som sticker ut och rakt in i hjärtat.
Ingen har väl glömt “grimasera för varenda unge” som fick stor uppmärksamhet i våras.
Där engagerade man sig i något som var kul och intressant, en snackis på fester, och hjälpte samtidigt barn världen över. Jag som haft lite julklappsångest vet i alla fall vad jag ska ge bort när tomten kommer. Och det är ingen slump att de flesta jag känner är världsföräldrar i just Unicef.

unicef.se

Frida: Aladdin - en självklar del av julen

2008-12-01T16:17:00.005+01:00

okej, vi har också alltid en Aladdinask på soffbordet till jul. men inte i år om jag får bestämma.

jag är så förbannat trött på denna reklam som har funnits snart lika länge som vi gått på två ben. att de inte fattar att vi kommer ihåg hur fruktansvärt dålig den är, varje år.

jag har förstått att de vill uppbringa en känsla av

tradition, och all heder till produkten men fy skäms på Ogilvy(?) eller kanske kunden som inte beställt någon ny.

så här lyder deras reklamidé:

"Aladdin står för omtanke och gemenskap och är en produkt som är given på de flesta svenskars julbord- Aladdin är hela svenska folkets pralinask. Den kommunikation som görs runt Aladdin förmedlar just känslan av värme och gemenskap och samvaro med familj och/eller vänner..."

jag hoppas ni förstår vilken film jag menar. det är den när alla sitter som ljus i vardagsrummet tills ett inferno av kaos utbryter då mamman i familjen tar den sista chokladbiten från de övre lagret och alla kastar sig på denna arma tant för att få ta sina favoriter från de undre lagret.

nej, nu vill vi ha nytt Marabou.

Desiré: Inte som annan bilreklam

2008-11-28T22:18:00.004+01:00

Desiré: Engelsk humor i rättan tid

2008-11-27T22:57:00.005+01:00

Det Engelska lyxvaruhuset Harvey Nicols tar vara på tiden vi lever i: de tar hjälp av den ekonomiska krisen för att göra en rolig kampanj.
På temat ”The Recession Has Never Looked So Good" annonserar varuhuset med nedtonade annonser med enkla copylösningar som, "Now with shorter queues" och "Booking a table has never been easier".
Det känns så otroligt enkelt och är så klockrent. Annonserna är spartanska och samtidigt lyxiga: man tittar en gång och förväntar sig att det ska stå något helt annat, tittar igen och hajar till. Skön kontrast mellan form och text. Varuhuset leker med lågkonjunkturen och talar om att ”vi ser inte så allvarligt på det, kom in och lek”. Och det är väl precis vad man vill höra när man, överallt annars, får veta att det är dåliga tider på ingång och att vi ska passa oss. Harvey Nicols vågar skoja helt enkelt. Det känns bra. Och tilltalande.

Och nu till huvudanledningen att jag ens skriver det här inlägget – är inte det här ett typexempel på Engelsk humor? De vågar skoja om allt. Lite lågmält, torrt och ganska sarkastiskt men det träffar precis där det ska (tänk ” I Never Read the Economist”). De ”där borta” verkar helt enkelt inte vara rädda för att skämta och vara ironiska på varumärkets bekostnad. Go engelsk humor!

Desiré: Torr reklam i snöslasket (vart är mångfalden?)

2008-11-26T12:45:00.009+01:00

Jag har inte tänkt på det tidigare år men 2008 är bristen på bra utomhusreklam under tidig vinter uppenbar. Vad hände? Ingen inspirerande, kul eller ens bara lite bra reklam skiner med sin prakt ovanför snöslaskiga gator. Beror det kanske på att reklambyråerna börjar söla till sig inför jul? Nej det tvivlar jag starkt på. Antagligen beror det på lågkonjunkturen. Företagen har inga pengar kvar såhär i slutet av året och vill inte skjuta till extra med tanke på ekonomin. Dessutom har de kanske hört att julklappshandeln förväntas nå bottenrekord i år. Svenskarna sparar helt enkelt. Då ska det krängas extra billigt!

Det resulterar i ett vinterStockholm klätt i erbjudanden om cheeseburgare för 12 kr! Billigaste matkassen hos Willys och självklart prackas det på ordentligt från Triss. Drömmen om rikedom känns väl aktuell som aldrig förr när ekonomin dyker och julen närmar sig. Unionens långa copy om arbetarnas rättigheter känns också typiskt ”rusta dig för undergången”.
Jag förstår tänket och att det ska säljas, visst. Men inte skjutsingen måste idéerna utebli för det. I december är folk ute på stan som aldrig förr. Det ska handlas julklappar och besökas glöggfester. Dessutom gör julpyntet att staden är som ljusast på flera månader framöver. Är det inte perfekt tid att göra ett avtryck nu? Är det inte nu utomhusannonseringen ska imponera och sätta sig på näthinnan?

Frida: ett första steg i rätt riktning

2008-11-26T10:15:00.003+01:00

jag har för första gången i mitt liv lämnat ifrån mig ett jobb till en "egen" kund. utan att någon annan gjort de sista och "städat" upp.

jag har jobbat på vad som ska bli en konsertaffisch till en vän i nu snart 6 veckor, jag har gjort och gjort om, fått tips och råd, gjort och gjort om, fått lite mer tips och nu har de äntligen fått två utkast som de kan titta på i lugn och ro och självklart ändra om de vill.

jag trodde inte att de skulle känns så jobbigt men tänk om de hatar det jag har gjort, tänk om det som jag har tänkt på 15 timmor om dagen inte duger, vad gör jag då?

självklart gör jag om och gör "rätt" men de känns ganska pirrigt.

full av förväntan/skräck sitter jag nu här och väntar på att höra något ifrån dem.

Frida: en ny konstform

2008-11-25T14:54:00.004+01:00

Desiré: När det går av bara farten

2008-11-24T23:31:00.005+01:00

Jag håller på med lite texter till ett företag på jobbet. Det är mycket som ska skrivas. Massa småtexter kan man säga. Och jag vill ju göra det bra. Såklart. Mitt bästa.

Jag har haft väldigt gott om tid på mig. Har kunnat skriva, läsa igenom, skriva om, ändra, sova på saken...se till att jag verkligen har hittat rätt ton. Den jag vill hålla för just det här företaget. Ändra lite igen för att tillslut nöja mig. De texterna har jag blivit ganska tillfredsställd med.

Häromdagen blev det oväntat lite bråttom. Inte galet bråttom men jag kände inte att jag hade samma tid att putsa. Då tog det stopp. Jag blev blockerad och kunde inte få ur mig något jag själv tyckte var bra. Suddade och skrev om men inget kändes hundra.

När jag tillslut var klar i tid med dessa texter dök det upp flera som skulle göras. Nu var det plötsligt grymt bråttom. Fingrarna klapprade som små raketer över tangentbordet och jag hann inte tänka. Det bara flödade genom händerna. Blev hur bra som helst. Jag kände inte ens behovet av att ändra. Texterna blev som de skulle av sig själv.

Slutsatsen är att det går bra när jag har massor av tid och när jag inte har någon. Men där mittemellan går det trögare. Man ska kanske inte alltid tänka så mycket. Ibland går det av bara farten.

Här kommer förresten ett favoritord:

Desiré: IKEA och det perfekta nattlivet

2008-11-24T22:39:00.010+01:00

Jag har länge tyckt att IKEA har ganska söt reklam. Ibland är den grymt bra, ibland mindre fantastisk men alltid härlig på något vis. Jag blir lite varm i kroppen och känner en trevlig “hemmakänsla” när jag tänker på vårat världskända varuhus. Om de vill förknippas med hemtrevligt, mysigt och typiskt svenskt har de verkligen lyckats in sin kommunikation. Jag gillar IKEA.

Häromdagen landade det som vanligt en megahög med tidningar på byråns hallmatta. Jag plockade upp Amelia (eller kanske ELLE) och med tidningen kom en liten, liten bilaga. Bara en A6a stor. Signerad IKEA. Framsidan var som en enda stor säng med en skrynkligt klädd man liggandes i, som att han dumpit ned i närmaste bädd efter jobbet, antagligen under ett besök på just IKEA. Jag läste:
“Det perfekta nattlivet är här!”

När jag vecklade ut den lilla bilagan hälsades jag som den nattuggla jag är. Sedan följde en rad sovande människor. Först möttes jag av Jon, fick beskrivet hur han sover, hans kroppstyp och vanor...och vidare hur hans inköpslista ser ut, vad han borde ha för säng och tillbehör alltså. Vid nästa vikning fick jag möta Siv och blev introduserad för hennes sovvanor och alltså vilka sängattiraljer de som kan likna sig vid henne borde köpa. Det fortsatte sedan med flera olika människor och deras sovstil tills den lilla bilagan avslutas med ett “marsch i säng” där jag uppmanas att testa min perfekta säng på IKEA.

Den här pyttiga bilagan gjorde mig glad. Riktigt glad. Den är inte helt fantastisk och den ger mig inte rysningar. Men vet ni, den är himla söt och skapar en riktig må-bra känsla. Precis som jag gissar att IKEA vill göra.
Jag kanske ska köpa mig en ny säng...

Desiré: Byråfolk Del 3 (sista delen)

2008-11-21T00:07:00.009+01:00

Då var vi framme vid tredje och sista delen. Man måste dra gränsen någonstans så jag tar inte upp till exempel designstrategen, produktionsassistenten, ateljeassistenten o.s.v. Jag skulle kunna hålla på i en oändlighet eftersom många byråer ser olika ut, men väljer att hålla mig till någon form av stam.
Så…trogna läsare och ni som ramlat in: jag presenterar här sista delen av den ytterst amatörmässiga serien Byråfolk.

AD ass
Art Directorns ständiga följeslagare.
I första avsnittet nämndes ADn och att denne är en av de få som har fördelen av en assistent. Inte alltid men ofta. AD-assen är en ung och ambitiös klättrare som kanske ännu inte gått reklamskola men är duktig på form och teknik. Han/hon hjälper ADn att göra ut idéerna och gör jobbet som är viktigt men kanske inte alltid hinns med av den arbetsfullproppade kreatören. AD-assen är i början av den långa vägen till att en dag få kalla sig Art Director. Helt enkelt en AD light som får slita ordentligt med ganska dåligt betalt.
Klär sig: medvetet och trendigt eftersom man vill leka med de stora
Säger ”ja visst kan jag göra originaljobb också”

Originalare
Kontorets arbetsmyra nummer ett som vissa dagar knappt tar sig tid att gå på toaletten. Originalaren är den yttersta experten på InDesign och sitter som klistrad framför sin stora skärm dagarna i ända. Ser till att alla original budas iväg i rätt format och skick och har kontakt med retusch och repro. På denna position sitter ofta en kvinna i 40-årsåldern som har ögat, och då menar jag ögat!
En reklambyrå skulle inte överleva utan denna perfektionist.
Klär sig: enkelt och propert
Säger "så här brukade vi göra i quark"

Webbexpert (webbproducent, webbkille, webbyggare…)
En allt viktigare roll på många byråer: enkelt talat en total nörd som kan allt om kodning, flash, java…you name it. Experten vet allt om hur olika idéer kan göras och anpassas till webben.
Ett ofta tekniskt arbete som vanligen besitts av en man. En man lugn som en filbunke, som långt upp i tonåren hade finnar och drack Joltkola. Är det någon som mot förmodan har en PC på byrån är det garanterat webbexperten.
Klär sig: nördigt nittiotal
Säger mycket men ingen förstår språket

Slut för denna gång. Men misströsta inte. En ny serie är på ingång, var så säkra.

Frida: bloggen som kommunikationsalternativ

2008-11-19T13:05:00.009+01:00

jag såg debatt på SVT häromveckan när Alex Schulman deltog.

de diskuterade Alex sida 1000apor.se och vad den kommunicerar.

Alex och hans anhängare menade på att det var ny typ av humor för en yngre målgrupp medan motdebbatörerna menade att allt var ett hån, eller som de sa: mobbing.

igår började jag att fundera över bloggen som en kommunikationsväg.

inom reklam vill vi att all kommunikation ska skapa en känsla, sätta igång ett beteende hos beskådaren, oftast ett köpbeteende eller en positiv känsla för ett varumärke. men det finns också situationer där man "skrämmer" beskådaren till en reaktion. ett exempel är Rädda Barnen och liknande organisationer som publicerar gråtande barn framför våra ögon i tid och otid.

det är alltid en risk, eller om man så vill se det, en chans varje gång man väljer att kommunicera.

jag är ingen superaktiv bloggläsare men jag följer en del.

jag hamnade för två veckor sedan i en lång och intressant diskussion med en kär vän till mig om just bloggar, kändiskap och förebilder. jag vill inte se mig själv som besegrad men jag måste säga att hon fick mig att öppna ögonen och se allt mer kritiskt.

ibland blir jag rädd när jag ser unga människor, tjejer och killar som ska växa upp och bli vårt samhälle. för hela deras värld och allt som de läser är så ytligt och plastigt.

så vart vill jag nu komma?

bloggen som kommunikationsväg och "reklamplats" är en bra kanal för att gemeneman ska få uttrycka sig själv och sina åsikter. men jag vill också poängtera att alla har sitt ansvar.

jag är trött på dussinbloggar av b-kändisar som på ett kraftfullt sätt påverkar oss alla med en massa onödigt trams. jag vill se mer renodlade modebloggar, designbloggar, copybloggar, reklambloggar, fotobloggar, musikbloggar med "viktig" eller i alla fall intressant substans.

för handen på hjärtat så är bloggen en bra kommunikationskanal men jag är rädd att den används på fel sätt.

Desiré: Svenska kyrkan och språket (och om att vara kåt och tacksam)

2008-11-18T21:33:00.006+01:00

Jag går nästan aldrig i kyrkan. Har väl hänt någon enstaka gång på Lucia och kring Alla helgona. När jag för några år sedan, då jag lågavlönat jobbade i matbutik, fick reda på att de tar procent av min lön som ”medlemsavgift” gick jag ur kyrkan. Jag hade inte bett om något medlemskap. Och jag hör faktiskt allt fler som säger upp sitt medlemskap. Genrationen som frekvent går till den kristna kyrkan blir äldre och äldre och jag gissar att bänkarna i guds kära hus kommer eka allt tommare.
Hur tacklar man det?
Bra fråga.
Senaste tidens reklam för Svenska kyrkan skvallrar om panik enligt mig. De är råskärrade och har därför tappat fokus. Glömt bort hur de brukar tala med folk.

Den här annonsen såg jag i DN i morse. Skittrist och med denna copy:

Rubrik:
Svenska kyrkan vill förändra hela världen.
(Vi börjar med att förändra Svenska kyrkan.)

Bröd:
Vi kan inte fortsätta leva som vi gör. Vi behöver var och en utveckla en djupare medvetenhet om hur våra val i livet och vardagen hänger ihop. Valen får inte bara konsekvenser för oss själva utan för människors liv och vardag i andra delar av världen.
Allt och alla hör ihop, mer än någonsin tidigare.
Svenska kyrkan inleder nu en kraftsamling med hela världen för ögonen. För största möjliga effekt förs decenniers erfarenheter och kunskaper från Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission vidare i ett samlat internationellt arbete.
Vi tror på en värld där varje människas frihet och rättigheter respekteras, där varje människa har förmåga att skapa sig ett bättre liv, om bara förutsättningarna finns.

Vi lever i hoppet om försoningens styrka, att varje möte med en utsatt medmänniska innebär en möjlighet att återupprätta mänsklig värdighet och mänskliga relationer.
Vi vägrar acceptera att klyftorna mellan rik och fattig ökar, att orättvisa strukturer tvingar redan utsatta människor att gå hungriga till sängs.
Vi är en del av det världsvida kristna kyrkan. Vi delar tro, erfarenheter och resurser.
Vi arbetar med katastrofhjälp, klimatfrågor, landsbygdsutveckling och ekonomisk rättvisa.
Vi motarbetar hiv och aids. Vi eftersträvar fred, mänskliga rättigheter och demokrati.
Vi finns i storstadens slum, i skuggan under träden i väglöst land. Vi når människor ingen annan når.
Vi är beroende att ditt engagemang, dina böner, dina gåvor.
Vi kan tillsammans förändra världen.

För mig är detta fruktansvärt. En alldeles för lång text fylld med floskler och pekpinnar. De har inget personligt tilltal överhuvudtaget och ägnar hela romanen (!) åt att slå sig själva för bröstet ”vi är så bra och gör allt gott…i guds namn”. Avslutet för tankarna till rent tiggeri och sektverksamhet.

Jag bläddrar vidare i samma tidning och hittar denna:

Ok. Föreläsningen handlar om att hålla intimiteten vid liv. Det går väl i linje med svenska kyrkan. Men vad har hänt i rubriken?! Vem vill de nå egentligen?

Jag är i alla fall inte tacksam, Svenska kyrkan.

Desiré: Citat att inspireras av

2008-11-17T20:14:00.003+01:00

Tiden räcker inte alltid till att läsa så mycket eller så länge jag skulle vilja. Det är himla trist faktiskt. Men då har jag min kära citatbok som jag kan slå upp. Om så bara för en minut, och genast har abstinensen lagt sig för en stund och jag känner mig tillfredställd. Det är nämligen himla bra citat i denna bibel.
Idag bjuder jag på några godbitar.

”Det är i mellanrummet mellan tankarna som man växer. Alla de stora skapelser och uppfinningar vi känner till, de kommer aldrig från logiskt tänkande. De stora, kreativa genombrotten sker i kontakt med ett vidgat medvetande.”

”Sann kreativitet är att skärskåda något som alla känner till och se det som ingen annan ser. Det är att använda sina egna erfarenheter och våga göra något personligt av det allmängiltiga.”

”Människan lever inte där hennes skor står utan där hennes drömmar finns.”

I morgon bjuder jag på det tredje avsnittet av byråfolk.

Desiré: Farliga reklambyråer

2008-11-14T16:03:00.003+01:00

Då och då varnas det i media. Om de farliga arbetsplatserna alltså. Det pratas om byggarbetsplatser där gubbe efter gubbe trillar ner från ställningar, får cementblock i huvudet och allt som fan och hans moster kan tänka sig. Sjukvården är även den farlig och olycksdrabbad, precis som skolorna och restaurangbranschen.
Men ingen nämner reklambyråerna.

För ett otränat öga kanske reklambyrån ser ut som vilket kontor som helst, bara lite snyggare. Men skenet bedrar, mina vänner, för här händer det farligheter kan jag lova.
För det första tillhör vi som jobbar med reklam ett speciellt släkte: de som skapar. Och skapande människor besitter alltid en liten instabil gen. Faktiskt.
Man är lite knäppare än genomsnittet helt enkelt.

Lägg där till att det kryllar av vassa och farliga föremål på världens reklambyråer: här finns tejphållare med sylvassa ”avskärare” (tro mig, jag hyvlade nästan av tumspetsen på en sådan under min första vecka på byrå). Dessutom finns här knivar, vassare än vassast, som det i första hand skärs pannåer och papper med men som lätt glider igenom vilket föremål som helst. Det finns lim, det finns ofta vin och det finns mac-laddare att dänga folk i huvudet med.
Byggarbetsplatser släng er i väggen säger jag bara. Reklambyrån borde stå på listan över Sveriges farligaste arbetsplatser.

Trevlig helg nu!

Desiré: Om olika sorters monster och Nikotin

2008-11-12T18:19:00.008+01:00

Hur länge har nikotintuggummin/tabletter och plåster funnits egentligen? Sen mitten på nittiotalet kanske? Vi vet alla vad dessa substitut för rökning gör: minskar röksuget genom att innehålla nikotin. Vid regelbunden användning blir man istället beroende av substituten och kan trappa ned rökningen för att sedan tugga som en galning resten av livet.
Effektivt eller inte, det vågar jag inte svara på.

Det har såklart synts en del reklam om nikotinprodukterna, men det är inte särskilt många kampanjer som lyckats, enligt mig.
Kommer ni ihåg den askfejjade cigarettmannen som förföljde folk på stan och i någon film brottades med ett tuggummi, som såklart vann. Det var väl egentligen en ganska kul kampanj, och det enda exemplet som är ok, med det enkla budskapet ”vårt tuggummi vinner över ditt begär”.

Kampanjen för Nicorette med tema typ ”du vill ha den” som gått senaste åren är däremot fruktansvärd. Fokus har legat på hur smaskigt tuggummit faktiskt är och i tv har vi utsatts för en halvfet kvinna som drar upp klänningen på en restaurang, chockar en gubbe så han öppnar munnen, för att sedan sno hans tuggummi. Vi har sett en fiskare trilla i hajvatten, kompisen hoppar då efter i jakt efter, just det, nicotintuggummit. Suck.
Den kampanjen kan aldrig ha sålt fler tuggummin. Dessutom vet väl alla att Nicorette är äckligt. Ingen skulle tugga det frivilligt. Det enda reklamen visar är att man blir beroende av de jäklarna.

Vi får heller inte glömma Nicotinells ”Behåll kontrollen i alla situationer” med en fotograf som lugnt fotar vilda djur på savannen. Kära nån.

Ingen av kampanjerna har berättat vad produkten egentligen gör och hur det hela fungerar.
Inte förens nu.
Niquitin har verkligen lyckats med sin kampanj ”tygla dina monster”: bland annat en tecknad film där de med enkla medel (monster) visar exakt vad som händer i kroppen när du försöker sluta röka och hur tugummit/tabletterna fungerar.
Hur bra som helst. Och enkelt.
Se filmen här: http://www.niquitin.se/?page=tygla_dina_monster

Byrå: Arnold, New York

Frida: Som de var förr i tiden

2008-11-12T13:37:00.003+01:00

om det är någon som tröttnar på dåligt batteri, sladdar, böja kurvor med musen på ett mekaniskt sätt så har ni här ett alternativ.

Frida: Kör Franskt med Renault

2008-11-12T10:49:00.007+01:00

"varför köra BMW eller Toyota när man kan köra Franskt"

det är Stenströms nya kampanjidé för Renault.

jag tycker att den är bra, jag gillar den. egentligen är den inte speciellt snyggt gjord men jag fascineras av hantverket. när man inser att de inte har gjort en jättekorv eller en jättestor baguette utan att de har byggt alla mätinstrument pyttesmå så lyfter kampanjen till skyarna.

när de sedan lyckas på ett harmlöst sätt illustrera att deras konkurrenters modeller spricker och exploderar medan deras egna bara trycks ihop för att undvika hårda stötar blir det till en härlig symbios av korvmos och sushisplitter.

jag tycker att de på ett roligt och nytänkande sätt lyfter Renault upp på bilmarknaden.

Desiré: Nässpray utan snuva

2008-11-10T22:42:00.007+01:00

Gick förbi Norrmlamstorg häromdagen. Det är nog det bästa torg jag vet av anledningen att det väldigt ofta pågår någon form av Gerillakampanj där. Denna gråa och regniga söndag var det Nässprayen Otrivin Comp som ställt till med galej, där fanns:
- Bilar, tungt stripade med varumärket.
- Ett litet bord med människor som delade ut informationsblad och var allmänt charmiga.
- En stackars frusen man som gick runt och bjöd på te.
- Och slutligen: en stor glaskub, till häften fylld med ”använda” näsdukar. Mitt i kuben satt en kontorsnisse och snöt sig.

Inga konstigheter kan tyckas. Man har sett reklamfilmen och vet att Otrivin kör med näsduksgrejen: att de erbjuder den enda nässprayen som hindrar både nästäppa och rinnsnuva och alltså ska fungera som ett substitut för jobbiga näsdukar. I reklamen använder de sig av just kontorsstereotyper.

Mannen i tuben satt och snöt sig och snöt sig. Om och om igen. Kastade näsdukarna så att glaskuben sakta fylldes. Han var till hälften täckt av dem.
Ni vet vad som händer när man snyter sig va? (det som bara kan botas med överdriven konsumtion av Helosansalva) Man blir röd som en liten snorig unge under näsan.
Det var inte mannen i glaskuben. Han såg faktiskt inte ens förkyld ut. Bara uttråkad. Vad ska man med nässpray till om man inte är snuvig? Kunde ingen ha tänkt på detaljerna och trovärdigheten och satt in en snorande kontorsman. Det är väl nässpray som ska säljas?

P.s. den teserverande killen berättade att mannen i tuben dessutom är pilot. Inte kontorsnisse.

Frida: Staclium, eller förlåt, Stadium.

2008-11-07T13:56:00.009+01:00

jag vet inte om det har undgått någon men Stadium har satsat hårt på en ny approach. ny logga, en massa utomhusprint och en ny film.

jag kan inte säga annat än att jag tycker att det är ett misslyckande.

loggans typsnitt är rörigt och fult, om man inte koncentrerar sig kan man lika gärna läsa det Staclium som Stadium.

det som för mig var ett guldkorn, en då modern och banbrytande sportbutik har med åren fallit samman.

det är med hjälp av Forsman & Bodenfors eller sin egna inhousebyrå (osäker där) Stadium tagit fram det "nya konceptet".
Och det känns gammalt, inte tillräckligt modigt.

känns som de satsade mot den coola, ruffa skatevärlden men föll som en fura tillbaka ner i samma träsk som innan: den kletiga svenska mellanmjölksröran.

filmen är gullig med ett guldskimrande ljus. men förutom en ny vinkling av vardagen ser den precis ut som allt deras tidigare arbete. de nådde inte fram, de vågade inte dra idéerna hela vägen ut och tyvärr lyckas de nu bara förmedla en känsla av Västerås och köpcentrum.

jag hoppas att de lyfter sig och ger tillbaka svenska sportintresserade barnfamiljer den toppenkänsla Stadium gav mig som sporttokigt barn.

Desiré: Nattlig inspiration

2008-11-06T23:03:00.003+01:00

Klockan är mycket och sova bör man. Så är det. Vissa påstår att de kreativaste av idéer kommer till en i närheten av sömnens land. Så är det ofta. Men inte ikväll. För ikväll är jag inte bara fruktansvärt trött utan också riktigt utmattad. Jag bjuder därför på annonsen som (för ca ett år sen) fick mig att en gång för alla inse att reklambranschen var mitt place. Det var också vid synen av denna som drömmen om ett framtida jobb som copywriter tog form.
God natt!

Desiré: Strumpa i skrevet med Bring

2008-11-05T18:58:00.005+01:00

Nu tar jag upp kommunikationsfenomenet (för det är det fan snart) Bring igen.
De har storsatsat hela hösten. Ingen har väl missat det. Ganska ok reklamfilmer och tråkiga men informativa annonser har synts här och var. På gatorna kryllar det av knallgröna Bringbilar och kring port efter port dyker buden upp. Ofta vilsna. Men ändå. Bring har lyckats positionera sig, det kan man inte säga annat.
De kommunikationsansvariga på företaget verkar ha tänkt rätt i att personalen måste stämma överens med kampanjen. Varenda liten nisse är viktig. Kläderna likaså. Håll ihop budskapet.

Till byrån där jag jobbar levereras dagligen många bud. Ibland av Ryska Posten och andra, men allt oftare av Bring.
Och varenda gång jag öppnar blir jag lika generad. Buden från ovan nämnda företag har nämligen blivit tilldelade kläder som inte bara är knallgröna, grå och ivrigt loggade. De är också så tighta att man ser varenda liten valk…och alla detaljer i de nedre partierna (det är oftast män som budar åt Bring).
Jag kan inte sluta titta. Jag tappar breven och beter mig klumpigt.
Jag tänker: är detta en del i marknadsföringen? Ska jag bli alldeles till mig när jag tänker på Bring, är det så?
Det blir jag naturligtvis inte. Bara drumlig och generad.
För den som ska söka jobb hos Bring, glöm för fan inte sockan!
För vi ser…oh ja vi ser.